I en del kommuner ligger ansvaret på rektorerna medan andra har gett ansvaret till en enda tjänsteman.

Utredningen av hur farlig skolvägen är sköts med hjälp av polisen, kommunala tjänstemän och datorprogram.
Också gränserna för hur lång skolresan bör vara för att man ska få skolskjuts varierar. Enligt lagen är en grundskoleelev berättigad till avgiftsfri skolskjuts om skolvägen är över fem kilometer lång eller om den är farlig med tanke på elevens ålder och förmåga. En del kommuner ordnar skolskjutsar eller betalar biljetter i kollektivtrafiken också för kortare resor. 
 

En rapport som granskar Kommun- och servicestrukturreformen Paras visar på att orsaken till de längre skolvägarna är att små skolor har lagts ned.

Regeringen funderar som bäst på hur man kunde sköta skolskjutsarna billigare. Målet är att eleverna allt oftare använder kollektivtrafik i stället för taxi.

Även kommunerna känner av spartrycket. Till exempel Jyväskylä, som under de senaste åren lagt ner flera små skolor, slutade nyligen att bevilja gratis skolskjuts till elever i tredje klassen vars skolväg är minst tre kilometer. I dag hämtas i Jyväskylä endast förskoleelever samt första- och andraklassare vars skolväg överstiger tre kilometer. För de större eleverna gäller femkilometersgränsen som definieras i lagen. 
 

7-årige Juuso Kuusela börjar skolan om en vecka. Det ser han fram emot, men skolvägen är ett problem. På väg hem blir han tvungen att korsa en livligt trafikerad gata utan trafikljus för att komma till rätt sida av gatan.

Hyvinge kommun föreslår att Juuso fortsätter med bussen till grannkommunen och byter buss så att han kan stiga av på andra sidan vägen. Juusos mamma Tiina Kuusela menar att det här skulle leda till att skolfärden blir tre gånger så lång.

– För en sjuåring är det här en oskäligt krävande och påfrestande färd.

Tiina Kuusela önskar att Juuso hämtades till skolan med taxi. Kommunen säger att skolfärden inte är farlig och inte varar längre än vad lagen tillåter.

Många tvister

Årligen tvistar föräldrar och kommuner om skolskjutsen också på annat håll i Finland. Meningsskiljaktigheter uppstår vanligen gällande skolvägens längd och den föreslagna ruttens trygghet.

Praxisen för beviljande av skjuts varierar från kommun till kommun. Såväl polisen som kommunala tjänstemän och dataprogram är involverade då man beräknar skolfärdens säkerhet.

På en del ställen ligger ansvaret för beslutet på skolornas rektorer, på andra håll avgörs skjutsarna av en tjänsteman. Det förekommer också skillnader mellan kommuner i om de följer den lagstadgade gränsen på fem kilometer eller beviljar skjuts även för kortare sträckor.

Ingen skoltaxi i Helsingfors

I första hand vill man att skoleleverna använder kollektivtrafik, eftersom skoltaxi blir betydligt dyrare.

I Helsingfors går omkring fem miljoner av de sex miljoner euro som läggs ut på skolskjuts för grundskoleelever till specialskjutsar, trots att de i praktiken ordnas enbart för specialelever. I Helsingfors finns inga vägavsnitt som uppskattas som så farliga att de skulle berättiga eleverna till taxiskjuts.

Årligen kommer det in ett tiotal klagomål om skolskjutsen.

Rovdjur väcker rädsla

Även i Jyväskylä och Kuopio åker skoleleverna i första hand kollektivtrafik. Gällande de minsta är man tvungen att avgöra om de kan ta sig tryggt till hållplatsen. Till exempel räknas obevakade plankorsningar och korsningen av huvudvägar som farliga ställen. På senaste tid har vissa föräldrar i glesbygden också börjat oroa sig för rovdjur.

I Jyväskylä och Kuopio leder skolskjutsarna till tvister årligen. En del av dem hamnar i förvaltningsdom­s­tolar, precis som striden om Juuso Kuuselas skolfärd. Kommunen uppskattar att behandlingen av ärendet kommer att dra ut till våren.

Spartrycket har gjort att Jyväskylä slutat att bevilja gratis skolskjuts till elever i tredje klassen vars skolväg är minst tre kilometer. I dag ordnar Jyväskylä skolskjuts endast för förskoleelever samt första- och andraklassare vars skolväg är längre än tre kilometer. För de äldre eleverna gäller femkilometersgränsen som definieras i lagen.

Inför skolstarten förbereder sig Vårberga skola och Kevätkummun koulu för en vardag med undervisning delvis i baracker.
Skolhuset är gammalt och slitet och inneluften är inte som den borde vara.
Något direkt påvisbart mätresultat finns ändå inte som skulle tvinga bildningsväsendet att stänga en del av skolutrymmena.
Men skolan är inte frisk och dessutom är den alltför liten för Vårbergaeleverna. För att fylla de akuta behoven går man in för en lösning som innefattar fyra till fem klassrum i baracker.
Alltför länge kan skolan inte fungera på det här sättet. Regionförvaltningsverket har krävt att staden åtgärdar problemen och staden har svarat att man planerar att låta bygga en ny skola, för elever från Vårberga och det nya området Skaftkärr. Var den här skolan ska placeras är ännu en öppen fråga.
Projektplan i år
– I svaret till Regionförvaltningsverket har vi försäkrat att en projektplan över den nya skolan ska vara färdig 2013, säger lokalitetsdirektör Börje Boström.
Ännu har man inte hunnit börja med den planen, allt för många fallfärdiga daghem har krävt akuta beslut.
I årets budget räknar man med att Skaftkärrskolan kan börja byggas 2017.
Boström har i sina preliminära funderingar kring skolan utgått från att det blir en byggnad för både en svensk och en finsk skola, alldeles som det nuvarande skolhuset i Vårberga.
Alla till Kvaba?
Utbildningsdirektör Rikard Lindström har gjort annorlunda kalkyler.
– Elevprognoserna som har gjorts i samband med arbetet kring skolnätsrapporten visar att de svenskspråkiga eleverna minskar speciellt mycket i centrumområdet medan landsortsskolorna klarar sig bättre.
– Jag tror att vi inte behöver en svensk skola i Vårberga i framtiden. Det kan kännas avigt att föreslå att alla elever i stället borde samlas i Kvarnbackens skola när staden storsatsar på Skaftkärr. Men avstånden är ändå relativt korta.
Flera elever som bor i Vårberga går redan i dag i Kvarnbackens skola.
– Fem av höstens nya ettor från Vårberga har anhållit om att få börja i Kvaba, säger rektor Anne Smolander. Alla år har vi en del Vårbergabarn som börjar hos oss.
– Om det finns rum i gruppen kan elever som har en annan närskola få plats hos oss. Det gäller såväl elever som har syskon i skolan och övriga som söker skolgångsplats.
Skynda långsamt
Bildningsnämndens ordförande Ulf Backman vill skynda långsamt.
– Vi ska inte i förtid spekulera kring vilka skolor som ska dras in och vilka som ska bli kvar. Jag tycker att det är viktigt att det finns en svensk skola i Vårberga, i synnerhet med tanke på Skaftkärrområdet.
– Elevprognosen skulle jag ta med ro. Det har gjorts många prognoser under årens lopp, och de har visat både det ena och det andra.
Backman håller ändå med om att Vårberga skolas framtid är en av de frågor som måste diskuteras i samband med att man tar beslut om det framtida svenska skolnätet.
– Det blir ändringar jämfört med dagsläget, det är klart. Skolnätet kräver framför allt balans. Budgeten kräver åtgärder.
Alternativ
Vårberga skolas rektor Niklas Läckström ser att det finns tre alternativa vägar för skolan att gå.
– Vi kan fortsätta som förut i samma skolhus som Kevätkummun koulu eller slås samman med Kvaba. Det tredje alternativet, som jag inte vet hur realistiskt det är, är att vår skola flyttar in i Medborgarinstitutets tidigare utrymmen i Lyceiparkens skola som därmed blir en enhetsskola.
– Allt beror ju på vad man kommer fram till i skolnätsutredningen. Det blir fråga om svåra prioriteringar för dem som ska ta besluten.
Läckström tror på positiva följder av utredningen.
– Det här är ett gyllene tillfälle att åstadkomma bättre skolor med bra utrustning och bra lärarkrafter. Medan vi väntar på de nya skolutrymmena får vi fokusera på det vi redan har och göra vårt jobb så bra som möjligt. 

Det finns inga exakta uppgifter om hur många som tvingas göra det, men Cramo Finland och Parmacon som tillverkar och hyr ut sådana lokaler uppskattar att antalet ligger mellan 30 000 och 40 000.

– Behovet växer hela tiden. Vi ser en klar tillväxtpotential i den här branschen, säger Parmacons vd Ossi Alastalo. Bolaget tillverkar skolutrymmen som ska användas en längre tid åt kommunerna.

Lärarfacket OAJ tycker inte att flyttbara skolor är en idealisk undervisningsmiljö. Men OAJ påminner om att de ofta används på grund av problem med inneluften och mögel i skolorna.

– Flyttbara skolor är inte billiga. Det skulle vara förnuftigare om kommunen skulle planera sina utrymmen på lång sikt. Då borde man inte ty sig till sådana här nödlösningar, säger utbildningsdirektör Heljä Misukka på OAJ.

Största delen av skoleleverna i Finland inleder skolåret nästa vecka. I vissa kommuner inleds skolåret redan i morgon.

Vårberga skola (Bbl 6.8), en av förortsskolorna i Borgås största höghusområde, ska möjligen stänga. Elevunderlaget räcker inte till, huset från 1978 behöver saneras, barn i nya stadsdelar behöver få skolor de också.

Vi är vana vid att allt i världen utvecklas och blir större. Därför häpnar vi inför – skolorna. De krymper och blir färre. Men så minskar årskullarna också; elever och studerande blir färre än förr.

I Borgå är det – Borgåbladet berättade detta i våras – inte ens självklart att den största finlandssvenska lågstadieskolan genom tiderna, Kvarnbackens skola, har underlag att sitta kvar i sitt hus på lång sikt. De svenskspråkiga skoleleverna i staden beräknas bli över 200 färre på sex år.

I en tvåspråkig stad som Borgå vore det bra om den svenska närvaron förblev tydlig runtom i kommunen, också genom stadsdelsskolorna.

Vårberga skola tog i många år den rollen extra aktivt med en svensk språkbadsklass mitt i en förort som av tradition mera var ett trippelbygge för inflyttade finskspråkiga.

De officiella planerna är att Skaftkärrs nya skolhus ska bli tvåspråkigt 2017. Däremot antyder de svenska skolcheferna att det är möjligt att mycket i stället koncentreras till centrumskolan i Kvarnbacken.

Här på Borgåbladet vet vi att vi sitter i glashus när vi talar om höghus. Som en svenskspråkig institution med 150 år på nacken är inte heller vi särskilt starka i förorter som Gammelbacka, Estbacka eller Vårberga, utan har våra läsare mest på annat håll. Trots det tror vi att det inte är bra om det hörs färre barnröster och allt mindre svenska om dagarna i förorterna.

Allt hänger inte heller enbart på skolchefer och politiker. En stor del av förkärleken för centrum står hem och föräldrar för. Isnäsföräldrar skickar sina sexor 22 kilometer in till centrum; också i Vårberga vill föräldrar skicka sina ettor till Kvarnbacken direkt.

Det är "fyrhjulsdriften" som tar över – barnfamiljer vill gärna bo långt ute på landet, men ha sin bekvämlighet i stan. Vägen in är bara en ny livsaxel, på vilken också föräldrarna pendlar. Glöm det där med lång skolväg.

Idealen kring byskolorna verkar också blekna. Någon ville ha sina barn i "fäders och mödrars skola". Andra trodde att Bullerbyn gick att återuppliva, fast det bara var en plats i en bok. Byskolan som doftade vedspis, höstlöv och grusväg hade sina avigsidor också.

Undantag finns förstås; nedlagda Svartså skola blev en privat Steinerskola och har fått en tynande bondeby att få liv av barnfamiljer igen.

Tvåspråkiga skolor debatteras; enhetsskolan kommer in som ny pedagogisk modell. Mer än vi anar står vuxnas föreställningsvärld om olika saker för vad det blir av barnens skola – den viktigaste tiden i deras liv utanför hemmet.

Många börjar den långa resan nästa vecka; någon kittlas av nyfikenhet, någon annan har en liten, rädd grop i magen.Varje människa är skör och oskriven. Men sjuåringen är också ett mirakel – bara sju år efter att hen låg och boxades i förlossningssalens kalla ljus.

Medan våra idéer far kors och tvärs i luftrummet högt ovanför barnens huvuden anpassar de sig förvånansvärt förtroligt till dem, också robusta som kattungar.

Övergångsställen hör till de farligaste platserna under skolvägen, eftersom största delen av olyckorna under skolvägen sker vid övergångsställen och korsningar.

En utredning bland lågstadierektorer visar att endast var tredje rektor säger att bilar alltid eller nästan alltid stannar vid övergångsställen utan trafikljus när ett barn är ska korsa vägen.

511 rektorer deltog i undersökningen som utfördes av ett försäkringsbolag.

Kommissarie Dennis Pasterstein på Helsingforspolisen säger ändå att finländska bilister blivit bättre på att följa reglerna för övergångsställen, även om hänsynen till fotgängarna inte är lika stor som i våra grannländer.

Utredningen visar också att föräldrar som skjutsar sina barn till skolan upplevs som en riskfaktor under skolvägen. En tredjedel av rektorerna anser att föräldrarna inte följer trafikreglerna i närheten av skolan.

JO tog emot ett klagomål i frågan efter att Utbildningsstyrelsens direktionsordförande, riksdagsledamoten Sari Sarkomaa (Saml) i sociala medier sagt att det inte är fråga om religionsutövning när man sjunger sommarpsalmen.

Enligt den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är psalmerna bön i sjungen form.

Pajuoja jämförde i sin motivering psalmen med en situation där läraren dagligen leder eleverna i bordsbön. Pajuoja har själv tidigare sett bordsbönen som religionsutövning.

Han anser att bönen bör ersättas med att man lugnar ner sig mer allmänt och på andra sätt respekterar matfriden.

Iltalehti var först med att rapportera om beslutet.

– Det är lika svårt att rekrytera svenskspråkiga lärare som förut, säger Niclas Grönholm, linjedirektör på svenska utbildningsverket i Helsingfors.

Enligt Utbildningsverket har lärartjänsterna i Helsingfors många sökande, men då klumpas de finska och svenska tjänsterna ihop. Enligt Grönholm finns det många sökande på finska sidan, men på svenskt håll är situationen ganska oförändrad.

– Snarare har vi sett en lite färre som söker klasslärartjänster i år, säger Grönholm.

Enligt Utbildningsverkets pressmeddelande är kring 270 fasta tjänster lediga och över 7 100 personer har ansökt. 31 tjänster är lediga på svenska sidan.

Med hjälp av ett operativsystem som startas i elevens dator kan man hindra användningen av program och tilläggsutrustning som inte är tillåtna under provet.

Företaget Digabi som utvecklat programmet arrangerar en tävling för att hitta kryphål och missbrukningsmöjligheter i datasäkerheten. Tävlingen pågår 7.8–1.9.

Från och med hösten 2016 ska man kunna använda sig av datateknik under studentskrivningarna.

Krista Kiuru (SDP) börjar känna sig hemmastadd i sin nya uppgift som undervisningsminister.

– Jag har gjort grundarbetet och vet vad jag behöver mera information om. Det tar en tid att sätta sig in i arbetet på ett stort ministerium, säger Kiuru som tog emot portföljen i slutet av maj.

Kiuru anser att hennes viktigaste uppgift är att garantera jämlikheten och rättvisan i undervisningen. Därför vill hon också att man snabbt byter riktning på vart grundskolan är på väg.

– Inlärningsskillnaderna hos barn och unga är redan stora. När klyftorna mellan eleverna växer blir skolorna snabbt ojämlika. Det här är ett helt nytt problem i Finland.

Kiuru är nöjd med att man har beviljat pengar för att lösa problemet, men ser gärna en ny lag som fastställer maxstorleken på klasserna. Också kriterierna för när inlärningsmiljön är så krävande att skolorna kan beviljas specialstöd borde fastställas.

Digitalisk

Kiuru, som själv jobbat som lärare, hoppas att grundskolan så småningom skulle stiga in i den digitala världen.

– Grundskolan släpar verkligen efter. Det skulle till exempel behövas en digital inlärningsplattform där material finns att hämta för såväl elever som lärare.
Kiuru förundrar sig över diskussionen om att använda inhyrda klass- och ämneslärare.

– Det är inte ens möjligt med vår nuvarande lagstiftning. Om kommunerna skulle börja köpa sådana tjänster skulle det inte dröja länge förrän man börjar diskutera huruvida den inhyrda arbetskraften uppfyller lämplighetskraven.

Enligt ett förslag av Undervisningssektorns fackorganisation OAJ skulle ungdomar som inte ansöker om en studieplats efter grundskolan inte ha rätt till full social trygghet. Kiuru kritiserar förslaget och tycker att det inte sporrar ungdomar att fortsätta studera. Hennes motförslag är att man istället kunde förlänga läroplikten med ett år.

Gymnasiefinansieringen svårlöst

Tidigare undervisningsministern Jukka Gustafsson (SDP) körde igenom ett förslag där gymnasier får ekonomiskt stöd på basis av kvaliteten på undervisningen.

Enligt Kiuru borde man se över finansieringen av gymnasierna eftersom det inte finns något pålitligt system att mäta kvaliteten på undervisningen.
Också lagen som gäller förskolepedagogik borde förnyas. Speciellt storleken på dagisgrupperna har väckt frågor.

– Säkerligen är gruppstorlekarna med i diskussionerna, men jag vågar ännu inte tro på att vi lyckas lösa problemet.

Kiuru förhåller sig förhoppningsfullt till budgetförhandlingarna. Tyngdpunkten ligger på utbildningsgarantin och förnyelsen av skolfredslagen.

– Vi kommer nog att övervaka att vi håller budgeten.

Hbl skrev i går om medborgarinitiativet om att göra svenskan valfri på alla utbildningsstadier. Initiativet saknar drygt 2 000 underskrifter för att komma upp till de 50 000 som krävs. På fyra veckor kommer de underskrifter som ännu saknas säkert att samlas in.
SFP:s Mikaela Nylander har alldeles rätt i att det är bra att frågan nu kommer upp till riksdagsbehandling. Den har ältats så länge på andra fora att det är sunt med en diskussion på högsta politiska nivå.
Utifrån Helsingin Sanomats kandidattest inför riksdagsvalet 2011 väger det alltså överraskande jämnt mellan de riksdagsledamöter som stöder den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska och dem som inte gör det.

Det är intressant att svaren fördelar sig så jämnt med tanke på att våra partier, med undantag för Sannfinländarna, stöder tvåspråkigheten och den obligatoriska undervisningen. Centern vill visserligen gärna experimentera med att byta ut svenskan mot ryskan i östra Finland och har inte heller då det gäller förvaltningsspråk värnat om svenskan om det går mot de egna intressena. I gengäld har Samlingspartiets nuvarande ledning klart profilerat sig för tvåspråkighet och obligatorisk svenska, trots muller i leden.
De sex regeringspartierna har enhälligt omfattat nationalspråksstrategin, som inte bara utgår från att Finland har två nationalspråk utan också aktivt och med konkreta åtgärder stöder tvåspråkigheten. Den obligatoriska svenskan är en i högsta grad politisk fråga och kan inte ses som en samvetsfråga, där ledamöterna ges fria händer.

Det finns i alla fall ingen orsak att ta lätt på hur de sittande riksdagsledamöterna har positionerat sig inför valet. Det är möjligt att många kandidater har snusat på opinionsvindarna och inför valet kommit till att det kan vara fördelaktigt att rida på intolerans och oförståelse för språkminoritetens behov. Men det är inte särskilt långt till nästa val och därför är det tyvärr möjligt att samma lockelse finns nu, trots partibeslut.

Därför gäller det att hoppas på en ärlig och grundlig politisk debatt om och när medborgarinitiativet når riksdagen. Debatten borde inte begränsas till att handla om svenskan som obligatoriskt eller frivilligt skolspråk. Den borde i vidare mening ta upp både betydelsen av en allmänbildande grundläggande utbildning och vad det innebär att Finland är en del av Norden. Också det idiotiska argumentet att den obligatoriska svenskan vore ett hinder för att lära sig andra språk borde nagelfaras. Och sist men inte minst: de finskspråkiga eleverna ska lära sig svenska för sin egen skull, inte för att fylla den svenskspråkiga minoritetens behov. På attitydplanet och för att utveckla språkundervisningen finns ännu mycket att göra.
Det verkar väga jämnt i riksdagen mellan dem som vill bibehålla den obligatoriska svenskan och dem som vill avskaffa den.
Hbl skrev i går om medborgarinitiativet om att göra svenskan valfri på alla utbildningsstadier. Initiativet saknar drygt 2 000 underskrifter för att komma upp till de 50 000 som krävs. På fyra veckor kommer de underskrifter som ännu saknas säkert att samlas in.
SFP:s Mikaela Nylander har alldeles rätt i att det är bra att frågan nu kommer upp till riksdagsbehandling. Den har ältats så länge på andra fora att det är sunt med en diskussion på högsta politiska nivå.
Utifrån Helsingin Sanomats kandidattest inför riksdagsvalet 2011 väger det alltså överraskande jämnt mellan de riksdagsledamöter som stöder den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska och dem som inte gör det.

Det är intressant att svaren fördelar sig så jämnt med tanke på att våra partier, med undantag för Sannfinländarna, stöder tvåspråkigheten och den obligatoriska undervisningen. Centern vill visserligen gärna experimentera med att byta ut svenskan mot ryskan i östra Finland och har inte heller då det gäller förvaltningsspråk värnat om svenskan om det går mot de egna intressena. I gengäld har Samlingspartiets nuvarande ledning klart profilerat sig för tvåspråkighet och obligatorisk svenska, trots muller i leden.
De sex regeringspartierna har enhälligt omfattat nationalspråksstrategin, som inte bara utgår från att Finland har två nationalspråk utan också aktivt och med konkreta åtgärder stöder tvåspråkigheten. Den obligatoriska svenskan är en i högsta grad politisk fråga och kan inte ses som en samvetsfråga, där ledamöterna ges fria händer.

Det finns i alla fall ingen orsak att ta lätt på hur de sittande riksdagsledamöterna har positionerat sig inför valet. Det är möjligt att många kandidater har snusat på opinionsvindarna och inför valet kommit till att det kan vara fördelaktigt att rida på intolerans och oförståelse för språkminoritetens behov. Men det är inte särskilt långt till nästa val och därför är det tyvärr möjligt att samma lockelse finns nu, trots partibeslut.

Därför gäller det att hoppas på en ärlig och grundlig politisk debatt om och när medborgarinitiativet når riksdagen. Debatten borde inte begränsas till att handla om svenskan som obligatoriskt eller frivilligt skolspråk. Den borde i vidare mening ta upp både betydelsen av en allmänbildande grundläggande utbildning och vad det innebär att Finland är en del av Norden. Också det idiotiska argumentet att den obligatoriska svenskan vore ett hinder för att lära sig andra språk borde nagelfaras. Och sist men inte minst: de finskspråkiga eleverna ska lära sig svenska för sin egen skull, inte för att fylla den svenskspråkiga minoritetens behov. På attitydplanet och för att utveckla språkundervisningen finns ännu mycket att göra.

Allting tyder på att riksdagens inställning till obligatorisk undervisning i svenska kommer att mätas i höst eller vinter. Medborgarinitiativet om att svenska bör vara ett frivilligt ämne på alla stadier lämnades in redan för drygt fem månader sedan och har ännu inte nått 50 000 undertecknare, men de återstående knappt fyra veckorna räcker antagligen till för att de 2 000 som saknas ännu skrapas ihop.
Om och när 50 000 gränsen nås innebär det att initiativet går till behandling i riksdagen. Först i kulturutskottet och därefter antagligen i plenum.

Att 50 000 finländare genom att skriva under initiativet vill ha bort den obligatoriska svenskan är i sig ingenting som överraskar. Vi vet alla att det säkert är fler än det som tycker lika, men svårigheterna att få ihop namnen – mindre än en procent av Finlands befolkning – är säkert ändå en besvikelse för de som står bakom initiativet. Exempelvis medborgarinitiativet om jämställd äktenskapslag fick 50 000 undertecknare på bara några timmar!
Initiativtagarna till medborgarinitiativet om skolsvenskan har till och med tvingats ta till radioreklam för att få tillräckligt mycket stöd. En reklamkampanj har snurrat på radiokanalen The Voice och uppmanat lyssnarna att skriva under initiativet om de exempelvis tycker att det skulle vara nyttigare att kunna något annat språk än svenska.

Gårdagens Hbl hade granskat vad de sittande riksdagsledamöterna inför valet 2011 i Helsingin Sanomats kandidattest hade svarat på frågan om det andra inhemska språket borde vara frivilligt.
Enligt de svaren skulle läget vara synnerligen ovisst inför en omröstning i riksdagen – 97 ville göra språket frivilligt, medan 96 ville hålla kvar obligatoriet och sju svarade inte.
Innan frågan går till omröstning i stora salen på Arkadiabacken måste den nyanseras och fördjupas. Inför omröstningen kommer det att stå klart för alla vad ett slopande av obligatorisk svensk undervisning i finländska skolor de facto skulle innebära och leda till.
Relativt snabbt skulle hela frågan om svenska som nationalspråk bli aktuell. För att kunna garantera service till bägge språkgrupper på enahanda grunder måste det finnas människor som kan tala både finska och svenska. Erfarenheten av slopandet av obligatorisk studentsvenska har med all önskvärd tydlighet visat att intresset för att skriva svenska har rasat.  Sannolikheten är stor att samma sker om hela skolsvenskan blir frivillig. Och om ingen läser svenska lär sig heller ingen svenska och det i sin tur leder till att ingen kan betjäna på svenska – oberoende i vilket jobb man i framtiden befinner sig.

I regeringsprogrammet heter det i alla fall att Finlands tvåspråkighet är en rikedom och resurs och att förverkligandet av de språkliga rättigheterna utvecklas i enlighet med Ahtisaarigruppens förslag. Det innebär att regeringen förbinder sig att utarbeta en övergripande, långsiktig språkstrategi för hur Finlands två nationalspråk ska stödjas och utvecklas
Om det ska ske i enlighet med den av president Martti Ahtisaari ledda arbetsgruppens handlingsprogram så ska studierna i svenska tvärtom öka så att lektioner i svenska finns på schema senast i årskurs 6.

Det förvånar om inte regeringsfronten i stort sett håller vid en omröstning i riksdagen. Visserligen har det speciellt inom Samlingspartiet höjts röster för att avskaffa den obligatoriska svenskan och partiets ungdomsorganisation har här varit mycket tydlig och aktiv, men det ger knappast genklang i riksdagsgruppen.
Det kan också tänkas att en hel del Centerriksdagsledamöter inser att frågan om svensk undervisning inte är ett ärende där skiljelinjen ska gå mellan regering och opposition, utan att det är en nationellt för viktig fråga att göra oppositionspolitik av. Däremot överraskar varje sannfinländare som röstar för obligatorisk svenska.
Summasummarum torde en klar majoritet av riksdagen rösta ner medborgarinitiativet. Ju större majoritet desto bättre, det ger en viktig signal till det finländska folket att landet ska förbli tvåspråkigt med två nationalspråk.

En testversion av studentexamensnämndens elektroniska studentprovsprogram är redo att testas. Projektet som utvecklat programmet startade en tävling för att hitta missbrukningsmöjligheter i datasäkerheten i onsdags.

 Enligt nämndens generalsekreterare Kaisa Vähähyyppä lade nämnden ut lockbeten som hackare genast hittade, skriver Yle.

Projektet Digabi som utvecklat programmet arrangerar en tävling för att hitta kryphål och missbrukningsmöjligheter i datasäkerheten. Tävlingen pågår 7.8–1.9.

Från och med hösten 2016 ska man kunna använda sig av datateknik under studentskrivningarna.

Studentexamensnämnden har ordnat en tävling genom vilken man bland annat försöker upptäcka möjligheter att missbruka det nya operativsystemet.

Tävlingstiden inleddes på onsdagen. Studentexamensnämndens generalsekreterare Kaisa Vähähyyppä berättar att många utländska hackare deltagit vid sidan av de inhemska hackarna.

På torsdag rapporterades det via Twitter att det är möjligt att bryta sig in i systemet på fem minuter. Vähähyyppä bekräftar påståendet.

– Vi kände till den här luckan sedan förr. En ovetande kommer inte så långt, men man vinner inte tävlingen med det här. Vi förväntar oss att få reda på sådana sårbarheter som vi inte känner till.

Avsikten är att utnyttja datateknik i studentskrivningarna inom tre år.

På onsdagen möttes nyckelteamet, skolkuratorer och andra elevansvariga vid de svenska skolorna Östnyland för att räkna igenom studieplatser och ungdomar. Målet är att ingen ska få slinka undan eller glömmas bort.
– Det ser bra ut just nu, säger Maria Malmsten som är skolkurator vid Borgå Gymnasium. Vi har koll på alla unga som gick ut nian i våras från Strömborgska och Lyceiparkens skolor.
Det visade sig att bara tre stycken, av en årskull på drygt 200, inte har eller vill ta emot en studieplats för hösten. För de här tre kommer man nu att sätta in specialåtgärder, via den uppsökande ungdomsverksamheten eller genom att erbjuda andra slag av sysselsättning.
På den finska sidan var det 13 ungdomar som inte hade fått en studieplats efter den gemensamma elevantagningen. Åt alla de här har det nu hittats en ny plats, om alla tar emot sina platser vet man inte ännu.
Första alternativet
De flesta ungdomarna har ändå fått det precis som de har velat ha det.
– Av Ströhös 94 nior har 90 fått den studieplats som de har valt i första hand, berättar Malmsten. I Lypa är motsvarande siffror 98 av 110. 

I Sibbo har alla vårens nior en studieplats till hösten.

– Ännu återstår ju att se om alla tar emot sin plats, säger tf elevhandledare Susanne Cederdahl. Det kommer vi att kontrollera senare i höst.
I Prakticum i Borgå är närvårdarutbildningen fullsatt medan man kan ta emot en eller två nya studerande till servitörlinjen och till datanomlinjen. Point Colleges svenska utbildningslinje har 24 platser men har tagit in 26 och har dessutom en kö.
Platser finns ännu
I Inveon är utbildningarna för fordonsmekaniker och elmontörer fullsatta. Men det finns många lediga platser inom andra utbildningslinjer.
– Ingen som kan studera på svenska behöver vara utan utbildningsplats om han eller hon inte själv väljer det alternativet, säger rektor Solveig Mickels. Det går bra att kontakta studiehandledaren eller kansliet för att diskutera situationen.
Lediga studieplatser finns inom studieinriktningarna för artesan/mode, bildartesan, husbyggare, kock, kombinationsfordonsförare och verkstadsmekaniker.
Släpper inte taget
Under de senaste åren har man i Borgå satt stor energi på att inte släppa taget om de unga i brytningsskedet mellan högstadiet och andra stadiets utbildning. Och lika viktigt är det att se till att de inte hoppar av studierna utan att ha klara besked om att de får en annan studieplats.
– Också på Bogy jobbar vi med det här även om andelen som avbryter sina studier är liten, säger Maria Malmsten.
– Under förra läsåret hade vi två som avbröt under höstterminen och två som avbröt under vårterminen. Vi hjälpte dem att hitta ny studieplats, hjälpte med ansökningen och såg till att de verkligen kom in. För dem som avbröt under våren var det viktigt att de gick färdigt de kurser de hade påbörjat. Godkända kurser räknas in i studieresultaten i andra skolor på andra stadiet.
 

Det som överkonstapel Heikki Koskimaa säger till radion är en dyster påminnelse så här inför skolstarten:

”Vi har kollat hastigheter vid skolorna. En del av fortkörningarna har föräldrarna själva stått för. Föräldrarna vill att hastigheterna övervakas, men kör sedan själva för fort”, säger Koskimaa.

Det här framgår också av en enkät för försäkringsbolaget If. Väldigt många rektorer anser att föräldrar som skjutsar sina barn är den största enskilda trafiksäkerhetsrisken. Kombinationen av vilsna barn och föräldrar som har bråttom är oroväckande (Talouselämä, 8.8).

Det är givetvis fel att skuldbelägga föräldrar som en specifikt farlig grupp. Föräldrar är som andra trafikanter, de gör också fel i trafiken. Enkäten är ändå en påminnelse om det inte är en odefinierad de andra-grupp som gör skolvägen farlig.

Det gör gott att gå ner på huk och betrakta trafikmiljön från ett barns perspektiv. Det är svårt att bedöma hastigheter och avstånd. Dessutom har små skolbarn ett smalare synfält och identifierar inte lika lätt varifrån olika ljud kommer. Vissa barn når en fysisk trafikmognad som motsvarar en vuxnas först som 12-åringar. De minsta är dessutom sällan så mogna att de samtidigt kan följa regler och vara på sin vakt mot de som inte gör det.

Trafiksäkerhet är vi. Vad kan då vi göra? Jo, vi kan inleda operation ”Stanna!” Stanna vid övergångstället om det finns någon som är på väg över gatan, oberoende av om det är ett barn eller en vuxen. Tänk inte extra noga på det då du kör nära skolor, utan överallt. Det är det för övrigt det som är paradoxalt med trafikmärke 152, ”Barn”. Varför ska vi vara särskilt uppmärksamma vid skolor? Borde vi inte vara lika uppmärksamma överallt? Därför:stanna oftare framför övergångsställe. Tuta för att varna om det är någon jävel som är på väg att passera dig när du stannar. Om vi alla börja stanna systematiskt då vi ser någon som är på väg över, så blir det till slut något naturligt. Det är bara att åka till Sverige och Estland för att se hur lätt det är.

Låt dem vara i fred

Man känner sig som en inkräktare då man rör sig på Sparvstigen. Efter den sjätte mystiska branden är atmosfären tryckt. En sak är i alla fall säker: invånarna behöver inte utsättas för extra stress i form av nyfikna ”eldsvådeturister” som kryper fram med sina bilar längs återvändsgränden. Håll er borta, om ni inte har något ärende dit. Onödig trafik ökar enbart människornas ängslighet.

Det finns gott om skolor med fukt- och mögelproblem i vår region och många elever kommer att inleda höstterminen i en barack eller i andra tillfälliga utrymmen.
Problemen med mögel och fukt är inte bara lokala. Hela Nyland och hela landet kämpar med samma slag av utmaningar.
I Borgå och i Sibbo vill man inte sopa problemen under mattan. Här tar man itu med alla anmälningar om dålig inneluft och ofta ger undersökningarna klara besked.
– Det är mycket sällan grundlöst när personalen klagar på dålig inneluft, säger lokalitetsdirektör Börje Boström i Borgå. Vi hittar nästan alltid något som måste åtgärdas.
Just nu utreder man situationen i Peipon koulu och i Gammelbacka skola. Näse skola har sanerats under början av året och borde nu vara i bättre skick. I Sibbo är Sipoonjoen koulu så gott som tömd medan Kungsvägens skola har stängt tre klassrum.
Livet i barack
I Tolkis, Vårberga och Grännäs skolor börjar eleverna skolåret på måndag med att bekanta sig med sina nya klassrum, i baracker.
Kvarnbackens skola inne i centrum flyttade hela sin verksamhet till baracker under läsåret 2011 till 2012. För rektor Anne Smolander var det skedet i skolans evakueringshistoria ändå en tid när man kunde se ett mål med undantagstillståndet. Före det hade skolans klasser splittrats på olika håll, flyttat, upplevt inneluftproblem på de nya platserna osv osv.
– Utredningsskedet var egentligen jobbigast, säger Smolander i dag.
– Vi visste att något var fel, en del av personalen reagerade kraftigt på inneluften. Det togs prover och det gjordes utredningar och utgången var mycket osäker.
Det tog tid innan alla insåg att det faktiskt var inneluften det var problem med, testerna gav vaga besked och i ett skede upplevde skolans personal att ingen ville tro på dem.
Oro
Utbildningsdirektör Rikard Lindström är medveten om att tiden när allt är oklart är den mest slitsamma.
– Misstankar om att något inte står rätt till påverkar verksamheten i skolorna, det blir oro bland personalen och det äter av personalens energi. Oron är som värst innan man vet vad som är fel. När det tas konkreta beslut, som att flytta ut i baracker, blir situationen ofta lättare.
– Egentligen upplever jag att vårt år i baracker, läsåret 2011-2012, var ett positivt år, säger Smolander. Vi fick vara alla tillsammans igen och vi upplevde att målet var nära, att vi snart skulle få flytta in i grundreparerade Kvaba.
Ett skolår i baracker är ändå ett annorlunda år.
– Jag ger gärna råd och tips åt de skolor som nu står inför sitt första barackår, säger Smolander. I Tolkis är situationen nästan den samma som för oss, eftersom också de får vara mycket noggranna med material som flyttas från den gamla skolan till barackerna. I vårt fall var det först när vi flyttade från barackerna och in i skolhuset igen som vi sanerade bort allt som kunde innehålla rester av gamla föroreningar.
Barnen anpassade sig
På skolans viktigaste målgrupp, eleverna, har turbulensen inte haft en så stor effekt som man kanske först fruktade.
– Barn anpassar sig raskt till nya förhållanden, säger Smolander. Vissa situationer upplevdes närmast som spännande avbrott i vardagen. Hit hörde till exempel busstransporterna av de yngsta eleverna till handelsläroverket, när de hade sina klassrum där.
– För elever med specialbehov är det däremot viktigt med kontinuitet. Och de mer känsliga eleverna mår inte bra av förändringar. Därför är det viktigt att informera föräldrarna i tid och att ge dem möjlighet att komma på föräldramöte och ställa frågor. Tillräckligt med information är det viktigaste.
Bra och dåligt
I praktiken innebär ett år i baracker både positiva och negativa förändringar jämfört med ett år i ett skolhus.
– Vi hade ett system med två klassrum per barack och per ytterdörr, säger Smolander. Det var en fördel eftersom vi hade det mycket tystare och lugnare inomhus, utan korridorljud.
– Förflyttningarna från ett rum till ett annat krävde under de kalla årstiderna att man alltid hade ytterkläderna med sig, och att mycket sand hela tiden släpades in. Det beror ju på underlaget. Våra baracker stod på en sandplan som dessutom var odränerad, det var gummistövelföre under långa tider.
– Den största förändringen i undervisningen var att vi saknade gymnastiksal. Det blev mycket utomhusgymnastik och det regnade ofta. 
Personalen höll ut under den svåra tiden. Alla trodde på att allt skulle bli bra igen.
– De flesta ville fortsätta jobba i Kvarnbackens skola, säger Smolander. Vi har inte haft någon lärarflykt och i dag har vi de flesta tjänsterna besatta med behörig personal, också inom specialundervisningen. Många har en lång tjänstgöring i Kvaba bakom sig.