Tempot i arbetslivet har skruvats upp märkbart och familjerna riskerar att hamna i kläm. Det kan ha långtgående konsekvenser.

Svenska kvinnoförbundets ordförande Carola Sundqvist är kritisk mot politikerna som kräver en större arbetsinsats utan att ta tag i vad det innebär för familjerna. Hon föreslår i Yles Nyheter att skolhusen skulle vara öppna för eleverna också på eftermiddag och tidig kväll. Efter den egentliga skoldagen kunde eleverna jobba med sina läxor, också med vuxenhjälp, och ägna sig åt hobbyer.

Det är en utmärkt tanke. Tidigare har bland annat professor Lea Pulkkinen föreslagit en omstrukturering av skoldagen så att den blir längre men med nya element, som gör att dagen inte blir tung.
De yngsta eleverna har rätt till eftermiddagsvård men för många lite äldre barn blir det för tungt att vara utan vuxennärvaro i många timmar.
Stöd för läxläsning är också viktigt både för elever som behöver mera stöd och elever som av olika orsaker inte kan få hjälp med uppgifterna hemma.

Till exempel skolan i Rinkeby i Stockholm har öppet till halvåtta på kvällarna och erbjuder olika slags läxläsningsgrupper. Att lärarnas arbetstider och -bilder är annorlunda hos oss kan inte vara ett hinder. Det måste gå att tänka i nya banor.

Tvåbarnsmamman Jenny Snellman hade inget val. Daghemmet där Frida, 5, och Ellen, 2,5, går hade bestämt att de inte kommer att arrangera den traditionsenliga fotograferingen. Motiveringen var att fotograferingen tar för mycket tid från daghemmets dagliga verksamhet. Om Snellman ville att hennes barn skulle få traditionella porträttbilderna var hon tvungen att arrangera allt själv.

– Fotografierna ger minnen och man ser hur barnet utvecklas under åren. Vi brukar ofta ge dem i julklapp till släktingar, säger Snellman som bestämde sig för att ta på sig arrangemangen.

Daghemmet i Esbo är inte ensamt om att ge över ansvaret till en föräldraförening. Allt fler skolor och daghem låter antingen föräldraföreningen eller elevkåren ta hand om arrangemanget.

Förändringen beror bland annat på att Utbildningsstyrelsen 2011 kom med nya rekommendationer kring skolfotografering. Enligt Utbildningsstyrelsens förvaltningsdirektör Matti Lahtinen beror det här på att både fotoföretag och skolor kritiserats hårt i medierna.

– Det var helt klart att tillvägagångssättet var diskriminerade och i många fall inte uppfyllde kraven för god förvaltning. Till exempel jämförde skolorna inte fotoföretagens priser och skolorna lyssnade inte på föräldrarna. Dessutom fick skolorna och rektorn ibland gåvor, till exempel digitalkameror eller motsvarande. Man påverkade marknaden på ett osakligt sätt, säger Lahtinen.

I de grövsta fallen kan det enligt honom bli frågan om givande och tagande av muta.

2011 var det vanligt att de stora foto­företagen erbjöd skolorna en ekonomisk ersättning för att företagen fick komma till skolan och fotografera eleverna. Men enligt rekommendationerna ska skolan endast få en kompensationsavgift för rimliga utgifter, som till exempel avgifter som uppkommer då ett utrymme måste städas före en fotografering.

Utbildningsstyrelsen har inte gjort någon undersökning om hur väl rekommendationerna tillämpas i skolorna men Lahtinens bild är att rekommendationerna har gjort situationen klarare för alla inblandade parter.

– Jag hoppas att skolorna har skärpt sig.

"Självklarhet"

Men enligt Esa Airaksinen, vd på skolfotograferingsföretaget Kuvaverkko, har rekommendationerna inte lett till en förändrad praxis. Enligt honom är det fortfarande kutym att de som arrangerar fotograferingarna får en ekonomisk ersättning. Den största förändringen han ser är att rekommendationerna och framför allt mediernas kritiska rapportering om skolfotografering lett till att rektorerna blivit rädda för att göra beställningar.

– Föräldraföreningarna är registrerade föreningar och avtalen är inte offentliga. Ibland bygger de en gunga för pengarna och ibland delar de ut pengarna som stipendier, säger Airaksinen.

Så föräldrarna som låter sina barn fotograferas betalar mera för bilderna för att ni ska kunna ge pengar till föräldraföreningen?

– Ja, det är en självklarhet och det förstår väl vem som helst. Det är lagligt och skattemyndigheterna tillåter det.

Också Antti Hynninen som jobbar som försäljningschef på Seppäläs skolfoto säger att de erbjuder ersättningar per elev om kunden ber om det.

Tycker du att det är en muta?

– Nej, alla känner till det. Jag förstår inte varför det skulle vara en muta, säger Hynninen.

Inte heller Esa Airaksinen ser ersättningarna som ett problem.

Hård konkurrens

I dag kostar paketen med fotografierna allt mellan tjugo till femtio euro beroende på vad de innehåller.

Anledningen till ersättningarna är enligt Airaksinen den hårda konkurrensen på marknaden. På den inhemska marknaden är det skolfotograferingsföretagen Seppäläs skolfoto och Kuvaverkko som dominerar. Tillsammans har de kring 70 procent av marknaden.

– Konkurrensen är hård och marginalerna är små.

Enligt Airaksinen finns det i dag flera olika ersättningsmodeller och en av dem är att skolan eller föräldraföreningen får en ersättning per elev. Det kan handla om allt mellan femtio cent till flera euro per elev. I stora skolor med flera hundra elever kan summan bli tusentals euro.

– Det är helt naturligt att en skola med tusen elever får en större ersättning än en skola med trettio elever, säger Airaksinen.

Enligt Matti Lahtinen på Utbildningsstyrelsen är det ändå klart att skolor som tar emot en ekonomisk ersättning per elev bryter mot rekommendationerna.

– Företagen borde inte betala ut ersättningar per elev, säger Lahtinen.

Gåvor förekommer

Utbildningsstyrelsens rekommendationer avråder också skolor från att ta emot gåvor. Tidigare kunde skolor till exempel belönas med digitalkameror, dokumentkameror eller bärbara datorer. Enligt Airaksinen ger Kuvaverkkos fotografer inte några gåvor till skolorna men fotograferna kan till exempel dela ut hopprep och andra leksaker till barnen.

Trots att det är tidskrävande att arrangera fotograferingen för över sextio barn har Jenny Snellman inte förhandlat om någon kompensation.

– Det har inte varit min målsättning att tjäna pengar men det skulle säkert ha gått om jag hade försökt. För mig var det viktigt att det var en fotograf som kunde komma under kvällstid och kan svenska, säger Snellman.

I Mattlidens skola i Esbo har skolan också fört en diskussion om skolan ska fortsätta arrangera fotograferingarna.

– Vi är en stor skola och vi har resonerat att vi har nytta av fotografierna. Det finns lärare som tar kopior av klassfotona för att lära sig känna igen elever, säger skolans rektor Laila Andersson.

I dag får Mattliden inga pengar för från fotoföretagen. Den enda fördelen skolan får är gratis kopior på alla klass- och porträttfotografier. Andersson tycker ändå att det är bra att frågan om skolorna ska arrangera fotograferingar lyfts upp.

– Det är stora pengar för fotofirmorna. Man borde fundera på om allt ska göras som förut.

Tradition. 5-åriga Fridas mamma Jenny Snellman valde att arrangera skolfotograferngen då daghemmet dottern går på valde att slopa den årliga traditionen. Då det blev dags för fotograferingen hade över sextio föräldrar anmält sina barn. Frida fotograferas av Michaela Löfroth från Seppäläs skolfoto.

FAKTA

Två stora dominerar

• De största aktörerna på marknaden är skolfotograferingsföretagen Seppäläs skolfoto och Kuvaverkko.

• Tillsammans har de omkring 70 procent av marknaden i dag.

• Båda företagen har över 10 miljoner euro i omsättning.

• Skolfotografering ingår inte i kommunernas lagstadgade uppgifter, men har traditionellt arrangerats av skolorna.

• Det är frivilligt att köpa skolfotografierna.

• Flera fotoföretag lägger upp bilderna på webben så att föräldrarna kan gå in och titta innan de bestämmer sig för att köpa bilderna eller låta bli.

Också religiösa tillställningar som gudstjänster och religiösa morgonsamlingar tillåts fortfarande.

Enligt de preciserade instruktionerna måste föräldrarna få tillräckligt med information på förhand om allt program med inslag som hänvisar till religion, så att de kan besluta om deras barn ska vara närvarande eller inte. Föräldrarna måste få bestämma om barnens deltagande antingen från fall till fall eller permanent.

Traditioner med religiöst ursprung vid skolfester debatterades livligt senast i våras. Då tog riksdagens grundlagsutskott ställning och ansåg bland annat att skolans traditionella fester får innehålla traditioner med religiöst ursprung.

I Studio HBL berättar Emil och Daniela för HBL:s Tua Ranninen om projektet och filosoferar om hur skolarbetet kunde göras mer praktiskt inriktat. 

Läs också den relaterade artikeln i HBL 24.9.  

Eleverna ska börja läsa lång lärokurs i det andra inhemska språket redan i årskurs ett hösten 2016. Det beslutade stadens bildningsnämnd på tisdagskvällen. I trean erbjuds alla frivillig lång lärokurs i engelska.

Arrangemanget finns sedan tidigare i den finska skolan i Ekenäs, Hakarinteen koulu med klasserna 1–9, och där har inlärningsresultaten i engelska varit klart bättre än i landet i genomsnitt trots att lärotimmarna i språket är färre än i andra finska skolor, säger bildningsdirektören Robert Nyman.

– Vår slutsats är att språkstudier stöder språkstudier.

Beslutet har föregåtts av en livlig debatt bland de finskspråkiga raseborgarna, av vilka många ville ha engelska som första språk. Också i bildningsnämnden blev det en omröstning, där de finskspråkiga medlemmarna ville att svenskan i ettan skulle vara frivillig.

Engelskan populärare bland finnar

Raseborgs stad genomförde en enkät bland föräldrar till skolelever och föräldrar till dagisbarn i åldern 4–6 år. En knapp majoritet av de finskspråkiga föräldrar som svarade ville att barnen skulle börja läsa engelska i ettan. Alla finska elevkårer ville ha engelskan som första språk.

– Men bland dagisföräldrarna ville 63 procent att barnen börjar läsa svenska i ettan. Vi försämrar inte engelskans ställning, påpekar Nyman.

De finska föräldrarna frågades också om de skulle välja svenskan som valfritt språk från trean om engelskan blev obligatorisk från ettan. Av dem som svarade på frågan sade 26 procent ja.

– Därför vände vi på det hela och gjorde svenskan obligatorisk. Vi räknar med att nästan alla väljer den frivilliga engelskan från trean, säger Nyman.

Valfriheten relativ

Mer valfrihet är en relativ fråga, säger Nyman. Om varje årskurs i en liten skola väljer språk med majoritetsbeslut får inte minoriteten som den vill. Att bilda två undervisningsgrupper skulle kräva stora skolor, men de flesta finska skolor i staden är små. Man skulle också kunna bestämma att vissa skolor börjar med svenskan och andra med engelskan, men bildningsnämndens finska sektion ville att alla skolor ska ha samma system.

Borde ni inte ha låtit nämndens finska sektion avgöra frågan för de finska skolorna med tanke på att svenskspråkiga i kommuner med svensk minoritet kämpar för att få eller behålla autonomi i skolväsendet?

– Den finska sektionen sade inte att engelska borde vara första språket. Sektionen ville ha en grundligare utredning och sade att om svenskan är första språket bör det vara samma system i alla skolor.

De svenska föräldrarna var nästan enhälliga om att barnen ska börja läsa finska när de börjar skolan.

De hör till de 189 elever från 22 finlandssvenska gymnasier som deltog i fysiktävlingen TekNatur/Cern, som nu ordnades för trettonde gången.

De fem främsta i tävlingen, det vill säga ValterMickwitz från Gymnasiet Lärkan, PontusHeir från Virkby gymnasium, JensLassus från Vasa gymnasium, HenrikStubb från Pedersöre gymnasium och ChristofferMiemois från Vasa Övningsskola premieras med en studieresa till CERN.

Dessutom lottades två resor ut bland alla deltagare i tävlingen. De gick till KatrinaKnuuttila från Gymnasiet Lärkan och HenrikGranö från Kyrkslätts gymnasium. Resan görs under hösten eller våren.

TekNatur är en tävling som arrangeras i de finlandssvenska högstadierna och gymnasierna för att öka intresset för naturvetenskap och teknik bland skoleleverna. Tävlingen består av tre olika grenar.

Enkäten visar att åtminstone Åbo, Kuopio, Joensuu och Tavastehus erbjuder eleverna den minimimängd som krävs. På övriga stora orter erbjuds litet mera undervisning.

Mest utbildning förekommer i till exempel Borgå och i vissa skolor i Helsingfors, det vill säga cirka 230 årsveckotimmar.

Minimimängden undervisning uppgår till 222 årsveckotimmar. En årsveckotimme motsvarar 38 undervisningstimmar.

Undersökningen omfattade trettio orter.

Andelen elever med inhemska modersmål kontra övriga hemspråk uppvisar alarmerande skillnader i Helsingfors skolor, noterade kollegan Helsingin Sanomat i en stort uppslagen artikel i måndags. 

Skalan varierar från praktiskt taget helfinska klassrum till skolor där över sextio procent av eleverna lär sig finska som andra språk. Grovt geografiskt sett följer de högsta procenttalen ett socioekonomiskt “bälte” av hyresbostadstäta nyare stadsdelar och upptagningsområden från Havsrastböle och Östra centrum längs Ring I västerut till Malm och Gamlas.

Språksituationen i skolorna erbjuder både en utmaning och möjligheter, men det vore framför allt viktigt att undervisningsspråkets normalnivå inte ska behöva sänkas jämfört med de språkligt mer homogena skolorna. Därför är det mycket oroande med utbildningsverkets aviserade nedskärning med 450 000 euro, en så kallad positiv diskriminering som tillfallit språkmångfaldiga skolor.

Skolornas skillnader reflekterar också hur segregationen överlag utvecklats i Helsingfors, och allt mer börjar likna den i andra europeiska storstäder. Det är en situation som ingen önskar sig, och som man genom att studera bland annat Sveriges integrationspolitik hoppats och trott sig kunna undvika.

Också för det arbetet är goda språkkunskaper avgörande. 

De yngre lågstadieeleverna vid Hoplaxskolan i Helsingfors springer ut på gården för allt vad tygen håller. Fotbollsplan, rutschkana och klätterställning fylls i ett nafs av pojkar. Flickorna tar det lite lugnare och klättrar upp i ställningen efter en stund. En del hoppar hopprep.

Det här är helt i enlighet med vad ny forskning visar: Att speciellt pojkar i de lägre årskurserna behöver röra på sig ordentligt på rasterna – då läser och räknar de bättre.

– Rasterna är livsviktiga. Pojkarna springer av sig energin och har ork att koncentrera sig på lektionerna, säger Sture Forstén som är biträdande rektor för Haga-enheten av skolan.

I dag har ettorna och tvåorna i Haga två timmar gympa i veckan medan treorna har tre timmar.

– Vi är många lärare som tycker att det skulle behövas en halv till en timmes gymnastik varje dag.

Det finns en klar skillnad mellan rasterna under varmare årstider och på vintern när eleverna inte måste gå ut om det är kallt. Då kan det bli stökigt under lektionerna när det finns så mycket myror i byxorna.

Sture Forstén konstaterar att det i många fall fortfarande är pojkarna som tar betydligt mera plats på timmarna.

– Men så finns det också pojkar som springer omkring som duracellkaniner på rasterna men ändå har svårt att koncentrera sig. Elever med läs- och skrivsvårigheter finns in varje klass.

Mera gympa i Danmark

Enligt Eero Haapala vid Östra Finlands universitet skulle det vara bra om skolan erbjöd redskap eller sportutrymmen för de yngre skoleleverna på rasterna. Han har forskat i sambandet mellan motion och bättre läs- och räknekunskaper hos barn.

– Den största lärdomen från undersökningen är att motion på rasterna främjar inlärning hos både pojkar och flickor, säger han.

Det är framför allt aktiva pojkar som läser och räknar bättre efter motion. Tidigare forskning har också visat att så lite som 20 minuters sportande hjälper barn att fokusera bättre.

Varför är det just pojkar som behöver springa av sig?

– Det kan vara så att flickor är mognare och klarar av att koncentrera sig bättre. Pojkar i den åldern är livligare och behöver få utlopp för sin energi. Idrott är viktigare för pojkarnas kognitiva utveckling.

Han poängterar att Danmark har infört minst 45 minuter sport på skolschemat varje dag.

– Också i Finland kunde man gott lägga till fler timmar gymnastik på schemat så länge det känns meningsfullt och trevligt för barnen.

I nuläget finns inga planer på att utöka antalet gymnastiktimmar för yngre barn, även om timfördelningen ses över och en ny läroplan är på gång. Enligt ett förslag som finns på Utbildningsstyrelsens webbplats skulle minimiantalet timmar i lågstadier vara sex. Men då klumpas gymnastiken ihop med musik, bildkonst, handarbete och huslig ekonomi.

Tillbaka till skolgården i Haga. Vad säger tvåorna i klätterställningen?

– På rasterna brukar vi spela fotboll, säger Jakob Ek.

– Och leka "mummo", det är lite som blindbock, fyller Astrid Björklund i.

– Vi brukar också prata, eller något, säger Ruuben Forsberg.

Gruppen berättar att det kan bli riktigt ljudligt vid läxläsningen på Eftis. Eero Haapalas forskning visar också att pojkar som får röra på sig både före och efter skolan är bättre på att läsa och räkna.

Endast nio personer inleder i höst Åbo Akademis tillfälliga behörighetsgivande klasslärarutbildning i Helsingfors. Det berättade Svenska Yle för några dagar sedan. Det är under hälften av de tjugo platser som utlovats. Orsaken till det låga antalet är att kraven var hårda – för att aspirera på en plats skulle man tidigare ha blivit antagen till pedagogisk utbildning eller vara behörig ämneslärare. I båda fallen krävdes dessutom fem års arbetserfarenhet.

Reaktionerna i södra Finland har inte uteblivit. Besvikelsen är stor. Och ilskan. Förtroendet för Åbo Akademi bland politiker och skolfolk i huvudstadsregionen ligger på noll och många säger mer eller mindre rent ut att de tycker att ÅA intrigerar.
Det finns också förståelse för att den tillfälliga behörighetsgivande utbildningen inte ska bli en för lätt och enkel väg till behörighet. Men nu utformades kraven så att väldigt många lät bli att söka och av de 45 som gjorde det blev 36 utanför.

Oberoende av varför kraven ställdes så högt kvarstår faktum: det behövs en permanent lärarutbildning på svenska också i Helsingfors. Åbo Akademi har lyckats göra behovet ännu tydligare. Vid Helsingfors universitet pågår planeringen för en sådan lärarutbildning för fullt och siktet är inställt på start hösten 2016.

Ett angelägnare arbete än det som den unga pakistanskan Malala Yousafzai och indiern Kailash Satyarthi belönas för med Nobels fredspris finns knappast. De får priset för sitt engagemang för barns rättigheter, konkret barns rätt att gå i skola och utbilda sig – och för sitt mod att oförtrutet fortsätta arbetet.

Malala Yousafzai är bara sjutton år men känd i hela världen sedan talibaner försökte mörda henne 2012. Hon klarade sig och har sedan dess fungerat som en global ambassadör för flickors rätt till utbildning.
Indiern Kailash Satyarthi är betydligt mindre känd globalt men har i trettio år motarbetat barnarbetet och slaveriet i Indien. Hans organisation Bachpan Bachao Andolan – Rädda barndomen – har befriat över 80 000 kvinnor, män och barn från slaveri.

Som Nobelpriskommitténs ordförande Torbjörn Jagland konstaterade är utbildning det bästa sättet att motverka extremism och att inge hopp inför framtiden. Pristagarna kan uppfattas som okontroversiella, men är det inte. Barnarbete och slaveri är synnerligen politiska frågor som existerar för att det är ekonomiskt lönsamt.
Att pristagarna kommer från Indien och Pakistan är också en signal till länderna om behovet att lösa spänningarna mellan dem fredligt.
Nobels fredspris 2014 träffar riktigt rätt.

Utbildningsnämnden i Helsingfors godkände på tisdagen förslaget med ett tillägg att blandade grupper införs i skolor som frivilligt experiment. Förslaget kom från Leo Stranius (De gröna).

Han motiverade förslaget med att flickor och pojkar deltar i samma gymnastiktimme i Norge, Köpenhamn, Frankrike, Spanien och Sverige. Också i Finland finns det några skolor där gymnastiken är gemensam. Genom att indela gymnastiktimmarna enligt kön betonas könets betydelse i idrotten alldeles i onödan, anser Stranius.

– Jag upplever att FSL går fel ärenden. De verkar mera intresserade av att driva ÅA:s intressen än lärarnas.

Så säger NiklasKullberg som undervisar i historia vid Norsen.

Kullberg är missnöjd både med FSL:s ordförande och tidigare ordförande samt med tidningen Lärarens chefredaktör.

– De har förringat problemet med bristen på behöriga lärare i södra Finland. De har blivit advokater för ÅA.

Hur tycker du att FSL borde ha agerat?

– Det är enkelt, de ska kräva att det finns behöriga lärare i södra Finland. Jag bryr mig inte om var utbildningen ordnas.

Skriver du ut dig ur FSL nu?

– Jag tycker inte jag förlorar något på det. Då börjar jag få tidningen Opettaja i stället för Läraren.

Leif Ekrem, fysiklärare vid Brändö gymnasium, har inte själv fattat beslut om att skriva ut sig men funderar på det. Han tycker det var ett fult knep att ställa så höga inträdeskrav för lärarutbildningen i Helsingfors.

– Och jag förstår inte varför FSL lägger sig i saken? Har facket faktiskt att göra med hur vi utbildar oss?

Kullberg och Ekrem räknar upp en handfull andra lärare som också är så kritiska till FSL att de överväger att skriva ut sig.

"FSL ska ta ställning"

Förbundsordförande ChristerHolmlund på Finlands svenska lärarförbund påpekar att FSL har samma mål som de kritiska rösterna.

– Vårt primära budskap har hela tiden varit att det ska finnas behöriga lärare i alla regioner. Vi har också pratat om att det behövs utbildning i södra Finland.

Men FSL har inte tagit ställning för en permanent utbildning i Helsingfors.

– Jag kan hålla med om att det finns vissa flexibilitetsgrejer ÅA kunde ha tänkt på.

På kritiken om facket över huvud taget ska lägga sig i utbildningsfrågan svarar Holmlund att det är något man alltid gjort.

– Vi har våra styrlinjer och våra styrdokument, säger Holmlund.

– Och det finns ju sätt för enskilda medlemmar att påverka. De kan skicka in motioner, till exempel.

DanJohansson, FSL:s tidigare ordförande, uppger att de kritiska lärarnas argumentation bygger på missförstånd.

– De tycker att fackförbundet inte ska befatta sig med utbildningsfrågor eftersom OAJ inte heller gör det, men det är en enormt stor missuppfattning. OAJ sysslar mycket med utbildningsfrågor och det gör vi också, naturligtvis. Lärarförbunden har i alla tider i alla länder jobbat med utbildningsfrågor, titta på Sverige till exempel.

Johansson poängterar att FSL tidigare valt att stödja ÅA för att inte splittra de knappa lärarresurser som finns i landet.

– Det har inte funnits någon regional konflikt och det har inte varit något ställningstagande mot Helsingfors universitet.

ÅA:s senaste drag förvånar ändå även Johansson.

– Det förvånade mig, och jag undrar om inte ÅA själv kommer att korrigera det på något vis? Men ÅA har en dålig känsla för tajmning och ett dåligt sätt att kommunicera på. Det har jag signalerat till ÅA tidigare.

Johansson tycker inte att lämna facket hjälper någon.

– Ett fackförbund ska förstås tåla kritik. Men jag kan ju ännu säga att det är lättare att påverka inifrån än utifrån.

Det är inte självklart att barn intagna på sjukhus får gå i skola. Barnombudsmannen Tuomas Kurttila är oroad för dessa barns möjlighet att gå ut grundskolan.

BO berättar att han i höst fått kännedom om flagranta kränkningar av barnens rättigheter. Kommunerna har vägrat bekosta skolundervisning till barn intagna på sjukhus i en annan kommun, när barnet blivit äldre än skolpliktsåldern.

Kurttila anser att kommunernas vägran är ett allvarligt brott mot FN:s barnkonvention. Han säger att det verkar som om man fräckast kränker rättigheterna för barn som behöver specialsjukvård. De kan tvingas vara i åratal på sjukhus så för dem är sjukhusskolan det enda alternativet till avgångsbetyg från grundskolan.

Flera partier verkar tävla om hur mycket de vill ha bort av de offentligt anställda eller, med Centerledaren Juha Sipiläs ord, tjänstemännen. Byråkraterna.
Enligt Sipilä kan en höjning av produktiviteten leda till att man kan få bort tjugo tusen tjänstemän, men han preciserar inte vilka dessa tjänstemän är.
Det största fältet i den offentliga sektorn är den kommunala sektorn, om man ser till var personalen finns. Av de kommunalt anställda är över åttio procent inom vård och utbildning, teknik och infrastruktur, enligt kommunarbetsgivarnas förbund.

Den enkla retoriska poängen – att den offentliga sektorn skulle vara något som sväller och döljer allsköns tjänstemän – vittrar lätt sönder vid en granskning. Därför måste de som för debatten ta sitt ansvar och vara mycket mer precisa.
Antalet kommunalt anställda har sjunkit de senaste åren, enligt Kommunförbundets och Kommunarbetsgivarnas kalkyler. Sedan 2012 har det försvunnit över tiotusen från de kommunala lönelistorna, och enligt kommunernas prognoser försvinner det närmare tiotusen till under de kommande två åren. Se, där är redan Sipiläs 20 000 "tjänstemän".
Samtidigt har antalet anställda inom social- och hälsovården ökat. Kombinationen av en ökning inom vården (som är naturlig med en åldrande befolkning) och en krympande totalpersonal tyder på att det redan sker en omfördelning av resurserna från så kallade byråkrater till själva servicen.

En precisering av vad som menas med tjänstemän är viktigt för att undgå dubbelspel, då det visar sig att yrkesgrupper ändå behövs. Ett exempel är debatten om skolgångsbiträdena i Helsingfors. Stadsstyrelsen kompletterade sitt budgetförslag med sju miljoner till undervisningssektorn, för att bland annat kunna backa hotet om nedskärningar bland skolgångsbiträden och andra nedskärningar som hade drabbat undervisning eller eftermiddagsverksamhet. Utmärkt – så dessa offentligt anställda, skolgångsbiträdena, är tydligen inte "byråkrater". Om det inte heller är poliser eller kirurger – vem är det då?

Bättre ICT-planering och digitala tjänster är en satsning som självklart behövs, inte minst för att råda bot på hopplöst splittrade datasystem.
Men det behövs framför allt för att förbättra vård- eller skolpersonalens effektivitet inom sitt expertisområde, som är att vårda och undervisa.
Allt färre är byråkrater på heltid – men allt fler är det på deltid. Pappersarbete tvingas in i det människonära arbetet från alla håll.  Att krympa och förenkla den arbetstid som går från människonära arbete till pappersarbete är bra. Men det är en helt annan diskussion. De resurser som frigörs ska komma människor till godo. Hur det sker bäst ska vara det stora politiska temat.

Det var matematiken som stod i fokus i Pisa 2012 och de finska och svenska skolorna i Finland placerar sig nu båda på plats 12 av 65. Det visar den nya granskningen av skolorna i Svenskfinland, som publicerades under torsdagen.

Resultatet innebär att de finlandssvenska skolorna knappat in på de finska, vilket beror på att de finska skolorna tappat mer i poäng än de svenska sedan 2003. Samma trend i sämre matematikkunskaper syns i alla nordiska länder, med undantag av Norge.

Men även om medeltalet för de finlandssvenska skolorna ser bra ut ur europeiskt perspektiv så finns det vissa skillnader mellan regionerna i Svenskfinland. Huvudstadsregionen toppar, Åland ligger tvåa och språköarna trea. Österbotten och övriga Nyland delar på sista platsen. I poäng ligger Österbotten 21 poäng och övriga Nyland 19 poäng efter huvudstadsregionen. Det motsvarar ungefär ett halvt års skolgång.

Nyland är inte heller enhetligt utan här sticker Östra Nyland ut som regionen som presterar sämre än resten av området. Vad de här regionala skillnaderna beror på vet ansvariga forskaren Heidi Harju-Luukkainen från Pedagogiska forskningsinstitutet inte.

– Men det är en sak som skulle vara intressant att granska på detaljnivå.

Det man däremot vet att kartans färger i stort sett ser likadana ut också då man målar upp elevernas kunskaper i läsning, som var i fokus 2009, och naturvetenskaper och problemlösning. Eftersom Pisa också utreder socioekonomisk och kulturell status för eleverna vet man dessutom att de regioner där resultaten ser svagare ut är regioner med lägre socioekonomisk status. I städer bor alltså i regel högre utbildade föräldrar och deras barn tenderar ha bättre förutsättningar att prestera i de ämnen Pisa granskar.

Den här omgången av Pisa detaljmätte inte läsning och naturvetenskaper men det går fortfarande att skönja att svenskspråkiga skolorna i snitt klarar sig sämre än de finska när de kunskaperna mäts.

Chock i Borgå efter 2009

Läsningen stod också i fokus 2009 då det kom fram markanta skillnader mellan finsk- och svenskspråkiga skolor.  Även den gången hörde Östnyland till dem som presterade under snittet och vid Strömborgska högstadiet i Borgå säger rektor CarolaWikstén-Gustafsson att krismedvetenheten växte i ett slag.

Borgå grundade snabbt en Pisaarbetsgrupp och har de senaste åren ägnat avsevärd tid åt att bland annat integrera modersmålsundervisning i alla ämnen. Riktig fart på praktiken har det egentligen blivit först denna höst och man hoppas att resultaten ska synas framöver.

– Pisagruppen har satsat mycket på modersmålet och vi har pratat om vikten av att lära ut språket i alla ämnen. Det har ju visat sig att en del av niorna har svårt att förstå termer i till exempel historia och biologi och därför ska vi satsa på att lära terminologi också inom ämnesundervisningen.

Från forskarhåll påpekar Heidi Harju-Luukkainen att man ska vara uppmärksam på hur eleverna presterar i Pisa, dels för att det ger omfattande kunskap om landets utbildningsväsen. Dels ingår det i provets väsen att bland annat mäta ungas förmåga att möta framtida utmaningar, att sätta deras kunskaper i ett större sammanhang och mäta förmågan att lära nya saker genom hela livet.

– Pisaresultatet korrelerar med elevernas framtidsutsikter, säger hon.

Hur bedömer man deras framtidsutsikter?

– I Kanada följde man eleverna efter Pisa 2000. Man undersökte deras utbildningsval och hur deras studier och framtid fortskridit. Då samlades bland annat fakta om kompetens  och socioekonomisk status in.

Tolkningen blir alltså förenklat att den som presterat bra i Pisa har större chanser att studera vidare och få ett högavlönat jobb, vilket kategoriseras som en bra framtidsutsikt.

Men en ung som blir närvårdare, har lägre utbildning och dålig lön – ska den anses ha uppfyllt kriterierna för dåliga framtidsutsikter?

– Nå nej det kan man ju inte säga, svarar LeifJakobsson, direktör för Kulturfonden som finansierar den finlandssvenska Pisaundersökningen.

Någon utredning som visar hur det går för finländska elever senare i livet finns ändå inte, men Harju-Luukkainen säger att en liknande utredning skulle vara intressant att göra.

Trivseln är på topp

Vid Strömborgska högstadiet i Borgå vet rektor Wikstén-Gustafsson i alla fall att hundra procent av den tredjedel av årskullen som deltog i Pisaprovet 2012 hade studieplats efter nian. Hon tillägger att bristen på konkurrens om studieplatser på svenska i Borgå kan sänka skolmotivationen överlag och också motivationen att prestera i Pisaprovet.

– Men vi vet inte vad som händer med dem sedan. Hur många som går till gymnasium och universitet och vidare, hur många som går till yrkesskolan och sysselsätts i praktiska arbeten senare? Den informationen skulle vara värdefull att ha.

Enligt Wikstén-Gustafsson är Pisaundersökningens resultat nyttiga på nationell nivå men hon ogillar kanske att man målar upp en bild av att elever som presterar dåligt i Pisa grävt sin egen grop.

– Och ser man på trivseln i skolan så slår de svenska skolorna de finska ordentligt.

Pisaundersökningen visar nämligen också att 86 procent känner sig glada i sin svenskspråkiga skola mot 66 i den finska skolan.

Tycker du att rätt ämnen står i fokus i Pisa?

– Nå, är ett gott vitsord i matematik viktigare än att du är social och har en god samarbetsförmåga i det framtida livet? Kanske man behöver båda, men nu mättes ju bara matematiken.

Nedskärningarna berör såväl akademisk som administrativ personal.

Enligt ett pressmeddelande var omstruktureringar nödvändiga på grund av att högskolans statsunderstöd skurits ned.

– Trots nedskärningar i personalstyrkan strävar vi efter att erbjuda konkurrenskraftig utbildning och att idka högklassig forsknings- utvecklings- och innovationsverksamhet i framtiden. Det gör vi bl.a. genom nya undervisningsmetoder, nya verksamhetssätt och samarbetsnätverk, konstaterar Arcadas rektor Henrik Wolff i pressmeddelandet.

Skolans uppgift är förutom att förmedla kunskap också att stödja elevernas språkliga och kulturella identitet och modersmålsutveckling. Skolan lägger grunden för detta. Diskussionen om enspråkigt kontra tvåspråkigt måste därför föras omsorgsfullt eftersom frågan är sensitiv. Till att börja med är det väsentligt att få en klarhet i vad som avses med tvåspråkiga skolor.

Vem är den tvåspråkiga skolan tänkt för? Barnen i den svenska skolan i exempelvis huvudstadsregionen kommer till merparten (80 procent) från tvåspråkiga hem. Vissa kommuner satsar extra timresurser på modersmålet i de svenska skolorna för att alla barn ska ha möjlighet att tillgodo-göra sig undervisningen. Det här är nyttigt eftersom den tvåspråkiga verkligheten i familjerna och ett finskdominerat omkringliggande samhälle kan på individnivå vara en krävande utmaning i undervisningen.

I sammanhanget kan påpekas att det finns saker att förbättra i den svenska skolan och innehållet i den modersmålsinriktade finskan bör utvecklas. Finsk litteratur och kultur borde ingå i undervisningen så att den faktiskt motsvarar ordet modersmålinriktad.

Vi måste ärligt fråga oss om vi med tvåspråkiga lösningar når målsättningen att förkovra kunskaperna i svenska. Särskilt i huvudstadsregionen där det omkringliggande samhället är mycket finskdominerat måste man vara ytterst försiktig med att rubba nuvarande svenskspråkiga strukturer.

Om det är kunskaperna i svenska vi är måna om måste vi stoppa trenden att allt färre kommuner erbjuder möjligheten till att läsa svenska som långt språk. Också på genuint tvåspråkiga orter minskar antalet skolor där det är möjligt att i ett tidigare skede läsa svenska.

Det bästa sättet att stärka kunskaperna i svenska är att utveckla den regelrätta svenskundervisningen i finska skolor – inte avveckla som nu är fallet i praktiken. Omkring 87 procent av eleverna i finska skolor läser svenska en årsveckotimme från årskurs 7 (tidigareläggs med ett år 2016 då den nya timfördelningen träder i kraft, dock ökar inte timantalet).

Varför utvecklas inte det mycket populära språkbadet? År 2010 erbjöd 23 kommuner svenskspråkigt språkbad i förskolan, 15 kommuner i lågstadiet och elva kommuner i högstadiet enligt uppgifter från kommunerna. Alla intresserade får inte rum i språkbadsdaghemmen och språkbadsskolorna. Ingen utveckling har trots detta skett på tio år.

Som ett resultat av regeringsprogrammet för regeringen Stubb kommer ett tilläggsanslag på tre miljoner euro att kanaliseras för att bygga ut språkbadsverksamheten. Det här är en chans som måste förvaltas väl.

Min följande fråga är: Varför utnyttjas inte möjligheten till att ge undervisning på annat än skolans undervisningsspråk? Enligt nuvarande lagstiftning kan så ske, men det kräver behöriga lärare och resurser. Det finns alltså möjligheter att arbeta med båda språken redan nu. Det borde välavvägt utnyttjas.

Regelrätta språkskolor finns också, och den nordiska skolan SFP driver i huvudstadsregionen skulle vara ett viktigt tillskott. Den kan bli verklighet enbart om också övriga partier vill satsa de extra resurser som behövs för den här typen av skola.

Alla våra språkskolor har ett större antal årsveckotimmar på grund av att intensiva språkstudier kräver flera timmar språkundervisning.

Lagstiftningen ger oss alla möjligheter att främja språkstudier, men för att lyckas med detta krävs resurser. Resurser som inte finns i ett läge där undervisningssektorn, både på nationell och på lokal nivå, utsätts för tämligen massiva sparkrav.

Det är svårt att tro att tvåspråkiga skolor billigare, mer rationellt och effektivare kan lära ut språk. Jag förstår inte hur det här skulle vara möjligt utan tilläggsresurser.

Fortfarande efterlyser jag tydligare formuleringar om vad en tvåspråkig skola är, vem är den ämnad för och vad målsättningen med den är. Vi måste även självkritiskt fråga oss varför vi i Finland inte satsar mera på språkstudier och på att ge våra barn mångsidiga möjligheter till funktionell två- och flerspråkighet, enligt de öppna spår jag ovan har beskrivit. Är svaret att den politiska viljan saknas och därmed resurserna? Jag är rädd för att det tyvärr är så.

Den svenska skolan utgör ett viktigt språkligt rum. Skolans kulturbärande och identitetsskapande roll är central för ett levande svenskt språk i Finland och utgör därmed basen för en levande tvåspråkighet. Det är av allra högst vikt att denna aspekt ges företräde i debatten.

Camilla Kovero och Monica Londen har forskat i språklig identifikation bland elever i svenska skolor i Helsingfors där finskan dominerar i närmiljön. Hur man väljer att identifiera sig språkligt beror på känslan av samhörighet och hur man upplever kraven från närmiljön, inte hur man uppfattar sig behärska språket.

Kovero och Londen konstaterar:  ”Skolmiljön och skolspråket ser ut att ha stor betydelse även för tvåspråkiga ungdomars språkliga och kulturella identitet, liksom även för finskspråkiga ungdomar som går i svensk skola. I synnerhet då den språkliga närmiljön domineras av finska språket och även hemmiljön är tvåspråkig, blir skolmiljön och skolspråkets betydelse central för känslan av samhörighet och identifikation med en tvåspråkig kultur.”

Funktionell två- och flerspråkighet är mycket viktigt för både individen och för samhället. Det är den stärkta språkkunskapen många samhällspåverkare efterlyser. Utan resurser kommer det inte att lyckas.

Jag är övertygad om att de flesta delar strävan att öka kunskaperna i båda nationalspråken. Når vi denna målsättning genom mera svenska i de finska skolorna eller genom mera finska i de svenska skolorna? Eller via ännu odefinierade tvåspråkiga lösningar? De här är de mest centrala frågorna vi borde kunna svara på.

Skolan är inte enbart kunskap. Skolan är i högsta grad samhörighet, kultur och identitet. Intresset för att lära sig våra nationalspråk ska tas tillvara. Likaväl som anspråken att läsa flera språk tidigare i våra skolor. Skolan är det grundläggande språkliga rummet. För en språklig minoritet är det ödesdigert att göra det till en plats för nya tvåspråkiga experiment.

Magistern i idrottsvetenskaper Heidi Syväoja undersökte i sin avhandling i psykologi hur motion och brist på motion påverkar skolframgången och den kognitiva funktionsförmågan hos skolbarn.

De barn som spelar mycket på dator och konsoler klarades sig sämre när de gjorde tester som undersökte deras arbetsminne och hur flexibel deras uppmärksamhet är.

Motion kan enligt Syväoja främja skolarbetet och uppmärksamheten. Det kan däremot inverka hämmande på skolarbetet om man tillbringar mycket av sin lediga tid framför en ruta.

Syväoja undersökte 277 finländska elever på femman och sexan.

I Steinerskolan valde man att inte sucka uppgivet. På två veckor gick krisgruppen från idé till jurta. Och där står det nu, det stora tältet, på skolgården i Brunakärr, Helsingfors.

Vanligt är att eleverna i fukt- och mögelskadade skolor evakueras till dyra baracker eller någon tom byggnad på andra sidan av staden. Sådant planeras med stor framförhållning.

Också i Steinerskolan måste en del av eleverna nu ha lektioner en bit längre bort i församlingshemmet i Mejlans, men tack vare kreativt tänk kan åtminstone de yngsta knattarna stanna kvar i bekant miljö så länge saneringen av skolhuset pågår.

– Spännande, säger Ion Sandman i årskurs 1B och betraktar skapelsen framför ingången.

Sedan går han in i jurtans "tambur", tar av sig ytterkläderna och ställer sig i kö med 16 andra ivriga elever. Bakgrund

Första lektionen i jurtan börjar med lite gymnastik under Margaretha Lindgrens ledning. Det är smart för jurtan restes under helgen och behöver bli varmare. Det blir den, försäkrar initiativtagarna och föräldrarna Patrick "Pata" Degerman och Magnus Londen.

– Tanken är att man ska kunna vistas i jurtan även om det skulle vara 20 grader kallt, säger Patrick Degerman.

Väggarna är isolerade, golvet likaså. Värmeelementen gör sitt jobb. Tältet är brandsäkert och hela konstruktionen är uppförd enligt myndigheternas krav.

Första intrycket är att detta är en briljant lösning på ett akut problem.

Allvarligt problem

De åtgärder som nu görs hjälper bara fem – tio år. Preliminärt räknar man med att det kostar minst 20 miljoner euro, kanske 30 miljoner att grundrenovera byggnaden.

Så var hämtar man en jurta, ett slags stort tält som uppförs för att användas som bostad av flera nomadfolk i Sibirien, i Helsingfors? Enligt Magnus Londen gjorde han en sökning på nätet med ungefär den frågan och sedan ringde han samtalet. Den första jurtan hyrs av Teater Quo Vadis. Tanken är att bygga tre till.

– Då får eleverna vara med och det hela ingår i undervisningen, säger Nina Winquist som är medieansvarig för projektet.

De pågående reparationerna beräknas kosta en halv miljon euro. Det sätter press på understödsföreningens ekonomi. I praktiken är det föräldrarna som driver och finansierar skolverksamheten.