Klicka här för att se hela interaktiva kartan.

I värsta fall börjar 259 000 barn och unga i skolor med allvarliga fukt- och mögelskolor kommande vecka. Det här framgår av en rapport av Institutet för hälsa och välfärd, THL.

Esko Korhonenär mycket orolig för situationen. I över 20 år har han undersökt byggnaders dåliga inomhusluft för Kommunförbundets räkning. Han är bekymrad över att kommunernas trängda ekonomiska länge gör att viktiga renoveringar skjuts upp.

– Problemen blir inte bättre av att man väntar. Mögelskolorna är ett mycket allvarligt problem som man måste ta tag i. All forskning visar att möglet och fukten har en tydlig inverkan på hälsan. Det här drabbar en grupp som inte själv kan berätta om problemen.

Listor kan svartmåla

Hbl kartlade läget i Nyland tillsammans med tidningarna Västra Nyland, Borgåbladet och Östra Nyland. När Korhonen analyserar resultatet av vår kartläggning av fukt- och mögelskador är det förs­ta han lägger märke till att majoriteten av de anmälda fallen lett till åtgärder eller vidare undersökningar.

– Det här visar att skolorna anmäler först när det finns problem, säger Korhonen.

Läget i Nyland skiljer sig inte från resten av landet. Kommunförbundets egna undersökningar visar att en fjärdedel av skolorna i Finland lider av fukt- och mögelproblem eller har problem med dålig inomhusluft.

Att kalla en fjärdedel av Finlands skolor för mögelskolor som borde rivas är ändå en grov överdrift. Många av problemen kan åtgärdas genom att förbättra luftkonditioneringen och städa noggrannare.

– Därför måste skolorna undersökas först.

Kartläggningen visar också att de drabbade skolorna fördelar sig ojämnt mellan kommunerna. Samtidigt som Borgå dras med stora problem har varken Hangö eller Raseborg uppgifter om några mögelskolor.

– Om uppgifterna stämmer så är det fantastiskt att det finns kommuner som inte har problem med mögel- och fuktskador, säger Korhonen.

De tre största städerna, Helsingfors, Vanda och Esbo, lämnar inte ut uppgifter om mögel- och fuktskadade skolor av två anledningar. Samtliga hänvisar till att det inte finns listor på vilka skolor som är fukt- och mögelskadade utan listor på vilka skolor som har problem med inomhusluften.

Tjänstemännen säger också att listorna riskerar svartmåla skolor med små problem så att skolorna framstår som mögelbomber. Därför ger städerna inte heller ut en lista på de skolor som har problem med inomhusluften till medierna.

Ger ni ut uppgifterna om föräldrarna till ett barn med astma frågar om det finns mögel i skolan?

– Det är en mycket hypotetisk fråga. Vi utgår från att alla våra skolor är i det skicket att alla kan gå i dem, säger Niclas Grönholm, utbildningsverkets svenska linjedirektör.

– När vi har fått resultaten från våra undersökningar skickar vi ut informationen till de enskilda skolorna, säger Ulla Lignell på Vanda stad.

Renoveringen av mögelskolorna ligger på undervisningsminister Krista Kiurus (SDP) bord. Då finansministeriets förslag till nästa års budget offentliggjordes i veckan utlovades inga extra pengar till renovering av mögelskolor. I stället kommer satsningen från tilläggsbudgeten.

Eftersom förhandlingarna om tilläggsbudgeten ännu pågår vill Kiu­ru själv inte gå in på hur mycket pengar kommunerna kan vänta sig av staten. Enligt uppgifter ska ministerierna samsas om cirka 200 miljoner euro.

– Jag tror att det finns ett politiskt stöd för att stimulerande åtgärder drivs igenom.

Vad tänker du som ansvarig minister göra för att problemen ska minska?

– Jag kommer att föreslå att vi vidtar stödåtgärder för att renovera de skolor som är allvarligt skadade. Man ska komma ihåg att det också ger fler arbetstillfällen inom byggbranschen och stöder en bättre hälsa.

Kiuru vill förebygga

Kiuru anser att det nu är läge att utnyttja den låga prisnivån.

– Om vi inte renoverar skolorna nu blir det ännu dyrare att renovera dem i framtiden. Kommunerna har ett stort ansvar, säger Kiuru.

Kiuru efterlyser också förebyggande åtgärder. Ett sätt att märka begynnande fukt- och mögelskador är att undersöka inomhusluften kontinuerligt. Redan nu kräver Hälso- och sjukvårdslagen att kommunerna minst vart tredje år undersöker att skolmiljön inte är skadliga för hälsan. Men det här görs inte i de tre stora städerna. I Helsingfors är skälet resursbrist medan tjänstemännen i Esbo och Vanda säger att det inte är ändamålsenligt att använda resurserna på att undersöka friska byggnader.

– Vi måste prioritera vår resursanvändning. Vi ingriper alltid när någon anmärker på lukt- eller fuktproblem, säger vd Carl Slätis på Lokalcentralen vid Esbo stad.

Affärsverket – Lokalcentralen vid Esbo stad har rangordnat byggnaderna enligt hur stort behovet av renovering är. På den preliminära listan saknas ännu ett 20-tal skolor. Rödskogs skola finns på andra plats, med höga poäng för dålig inomhusluft.

– Det kommer inte in frisk luft i skolan, ventilationen fungerar inte. Det gäller att öppna fönstren och de är stora, så på vintern blir här kallt, säger läraren Barbro Dettman vid Rödskogs skola.

Skolan fyller snart 100 år och är senast renoverad 1958, så den är numera riktigt sliten. Rödskogs skola var länge nedläggningshotad, men nu har trenden vänt och det byggs många nya hus i norra Esbo.

– Väggarna kommer emot. Om några år ryms vi alla inte in här, säger Dettman, som är glad över att skolan finns med på stadens renoveringslista.

– Vi har kartlagt behovet av renovering. Sedan är det upp till svenska utbildningssektorn att göra en behovsprövning innan vi kan gå vidare och planera en renovering, säger vd Carl Slätis på Lokalcentralen vid Esbo stad.

Längre ner på listan, på plats 15, finns Veräjäpellon koulu i Alberga i Esbo. Där är problemen allvarligare. Rektor Janne Oinonen fick i maj veta att den äldre byggnaden från 1967 är i så dåligt skick att den borde ersättas. Taket läckte och grunden var fuktskadad, det luktade avlopp. Alla klagade på lukten, många kände sig trötta och hade huvudvärk.

– Både lärare och elever i vår skola har haft olika slags symtom som kan bero på den dåliga inneluften, men alla har inte tagit kontakt med skolhälsovården, så vi vet inte hur många som har lidit, säger Oinonen.

Följer med läget

På tisdag börjar höstterminen och läsåret startar precis som vanligt också i de skolor som finns på renoveringslistan. Staden har låtit renovera Veräjäpellon koulu under sommaren och Carl Slätis försäkrar att källarlukten nu är borta och ventilationen i ordning. Allt skadat material har tagits bort och betongstommen har tätats. En totalrenovering av skolan är inplanerad till 2017.

– Våra mätningar visar att luftkvaliteten klart förbättrats efter sommarens renoveringar. Vi följer noga med inomhusluften. Vi antar att skolan nu är trygg att vistas i, men förbereder ändå att beställa ersättande paviljonger, berättar Slätis.

Att ersätta den äldre delen av skolan blir inte lätt, för där jobbar 14 undervisningsgrupper och 600 personer äter dagligen i matsalen.

– Med sommarens renovering har vi försökt ge byggnaden 3–4 år tilläggstid, så att den ska kunna funge­ra som skola tills den totalrenoveras, säger Slätis.

Hoppas på paviljong

Elevernas föräldrar är förstås oroliga för sina barns hälsa, speciellt som de upplever att ingen på staden svarat på deras frågor.

– Jag är väldigt bekymrad. Ingen på Esbo stad har kunnat berätta för oss föräldrar hur det påverkar barn att dagligen vistas i en skola där inneluften bevisligen är dålig, säger Pia Härkönen, föräldraföreningens ordförande.

Hon jobbade i våras hårt tillsammans med en handfull andra föräldrar för att staden skulle ta luftproblemen på allvar och är nöjd över att vissa renoveringar nu gjorts.

– Visst funderar jag hur mycket pengar som gått till renoveringen, om det var bortslösade pengar och om det visar sig att skolan ändå borde rivas och en ny byggas om några år. En tillfällig paviljong nu genast hade känts bättre, tycker Härkönen.

Hon har ett barn som börjar i and­ra klass i Veräjäpellon koulu på tisdag.

Familjen har funderat mycket på om barnen borde byta skola, men det vill Pia Härkönen helst inte.

– Det här är en bra skola med duktiga lärare. Jag vill på inget sätt stämpla den som en mögelskola.

Härkönen berömmer speciellt rektor Oinonen, för att han varit så öppen med fuktproblemen och låtit föräldrarna ta del av den tjocka rapporten som staden gjort.

Däremot upplever hon att föräldraföreningen har haft problem med att få svar på sina frågor av stadens anställda.

I till exempel Helsingfors var fredagsnatten till och mer mindre bråd än vanligt för polisen.
Också vid Östra och Västra Nylands polis samt Uleåborgspolisen säger man att sommarlovets sista dagar inte lett till mera arbete för polisen.

Mögel- och fuktdrabbade skolor är ojämnt fördelade mellan olika kommuner. Borgå verkar ha största problemen medan Grankulla, Hangö och Raseborg inte hade några anmälningar om mögel.

Hur små eller stora problemen är i de tre stora städerna förblir dunkelt då de endast meddelar om hur många skolor som anmält problem med inneluften. Med ett skolnätverk med över hundra skolor har tjänstemännen inte möjlighet att sammanställa en lista på skolor med allvarliga fukt- och mögelproblem när vi ber dem. Flera tjänstemän säger också öppet att även om det fanns uppgifter så skulle de inte ge ut dem. Rädslan inom kommunerna är enorm för att skolor ska stämplas som mögelbomber.

Faktum är ändå att det finns många föräldrar som har goda skäl för att barnen inte ska gå i skola i fukt- och mögelskadade byggnader. Mögelskolorna har kallats en nationell skam. Det första steget till att åtgärda ett problem är att medge det.

Enligt organisationen spräcktes gränsen redan i fredags, då man i Uleåborg samlade in underskrifter i samband med evenemanget Jalometalli.
Ungdomsorganisationen säger sig ha samlat in 1 200 stödförklaringar i pappersform runt om i landet. Underskrifterna syns ännu inte i webbtjänsten. Enligt ungdomsorganisationen ska initiativet alltså ha undertecknats av minst 50 300 personer.
Helsingin Sanomat var först ute med nyheten om medborgarinitiativet.
Enligt lagen ska riksdagen behandla alla medborgarinitiativ som fått minst 50 000 stödförklaringar.
Riksdagen har hittills tagit ställning till ett medborgarinitiativ, om att förbjuda pälsnäringen. Förslaget godkändes inte. Näst i tur står initiativen om en könsneutral äktenskapslag och en omläggning av upphovsrättslagstiftningen

Den sista helgen före skolstarten har förlöpt lugnt, uppger polisen på olika håll i landet. Festandet har gått till som under helt vanliga sommarnätter, säger till exempel polisen i östra och mellersta Nyland.

I Helsingfors arrangerades både en stor fotbollsmatch och en festival vilket innebar mycket folk ute på gatorna. Natten till söndagen var livlig men ungdomen utmärkte sig enligt polisen inte på något speciellt sätt.

Uleåborgspolisen säger att natten till söndagen var lugnare än natten innan.

Föreningen som väckt medborgarinitiativet om frivillig skolsvenska tror inte att initiativet kommer att leda till att lagstiftningen omedelbart ändras. Ordförande för föreningen Vapaa kielivalinta (fritt översatt Fritt språkval), Ilmari Rostila säger att det primära syftet är att väcka debatt om frågan.

Han tror att svenskans ställning kan ses över under nästa regeringsperiod.

Medborgarinitiativet om frivillig svenska i alla skolstadier torde gå till riksdagsbehandling. Enligt webbtjänsten medborgarinitiativ.fi har den fått drygt 49 000 stödförklaringar och Sannfinländarnas ungdomsorganisation säger sig ha samlat in ytterligare 1 200 i pappersform.

Undervisningen återupptas efter sommarlovet i grundskolorna, gymnasierna och yrkesskolorna på olika håll i landet. Det här gäller exempelvis i Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg och Kuopio.
En del skolor inledde ändå höstterminen redan den här veckan. Så är fallet exempelvis i Rovaniemi och Jyväskylä.

Kring 60 000 barn börjar i år i första klass.

Det anser ordföranden för SFP:s riksdagsgrupp, Mikaela Nylander.
Hon säger att det innebär att man nu kan föra en ordentlig politisk diskussion om frågan och fatta beslut under hösten.
Även Vänsterförbundets gruppordförande Annika Lapintie och De grönas Oras Tynkkynen ser fram emot en grundlig behandling. De tror inte att riksdagen godkänner initiativet.

– Det är mycket roligare att cykla till skolan än att sitta i bil och vänta och köa, tycker Henrik Rissanen, 12 år.

Han och trillingbröderna Tobias och Edward har en cirka två kilometer lång skolväg till Mattlidens skola i Esbo. Det tar en kvart att cykla till skolan och pojkarna cyklar så länge det går, tills snön kommer. Vatten är pojkarna inte rädda för.

– Om det börjar regna under dagen så byter vi bara kläder när vi kommer hem, säger Tobias Rissanen.

– Det är mest praktiskt att de cyklar. Jag kan skjutsa dem till skolan, men då startar vi tidigt och de måste vänta där tills skolan börjar, säger pappa Mikko Rissanen.

Han är noga med säkerheten, hjälmen ska vara på huvudet och cykeln ska vara i skick. Han har just köpt nya bromsklossar till en av cyklarna.

– Här finns goda cykelvägar, men också riskfaktorer. Folk kör 50-60 kilometer i timmen trots att hastighetsbegränsningen är 30 på vägarna i området, berättar Mikko Rissanen.

Skolbarnen är försäkrade
I Helsingfors och Esbo har städerna tecknat försäkringar för alla skolbarn. Dessa försäkringar gäller även under skolvägen. Då är det den kortaste vägen till och från skolan som gäller.

– Den kortaste vägen är beskriven på pappret men ibland måste detta tolkas. Det är ju trots allt barn det handlar om och om de går via lekparken eller glasskiosken gäller försäkringen. Men om det är flera timmar mellan skoldagens slut och hemkomsten kan det tolkas annorlunda, säger Johanna Kappelus, riskchef vid Esbo stad.

Hon får ibland förfrågningar av föräldrar om vad barnens försäkring täcker. Då poängterar hon att säkerheten är viktigast.

– Om en förälder frågar om försäkringen gäller om barnet cyklar utan hjälm så tycker jag att det viktigaste är att tänka på säkerheten och inte på om försäkringen täcker olyckor. Om en allvarlig olycka sker är ersättningen en klen tröst, säger Kappelus.

Var stadens försäkring gäller behöver man inte fundera på hos familjen Rissanen. De har tecknat en privat olycksfallsförsäkring för barnen som gäller överallt och hela tiden, eftersom alla tre pojkarna spelar ishockey i Blues juniors, i olika lag dock.

Inga cyklar på skolgården
Flest olyckor sker när barn cyklar till skolan. Därför har de flesta skolor en rekommendation om att elever i första och andra klass inte ska cykla till skolan. På Cygnaeus lågstadieskola i Helsingfors har man i ordningsreglerna skrivit att barnen inte alls ska ta sig till skolan med cykel.

– Det är ett önskemål från vår sida, vi har inte rätt att förbjuda någon att cykla till skolan. Det beslutet ligger hos föräldrarna. Men eftersom vi har så liten skolgård tillåter vi inte att cyklarna parkeras inne på gården. Om barnen lämnar cykeln utanför är det okej, säger Ronnie Rehn, rektor för Cygnaeus.

Däremot har skolan ett särkilt utrymme där man kan ställa sin kickboard eller skateboard.

Kan inte sådana vara farligare än cyklar?
– Det är rätt resonerat att det kan vara farligare men vi kan inte förbjuda dem heller. Vi uppfattar att det är viktigare att barnen har utrymme att röra sig på skolgården medan föräldrarna får avgöra hur barnen tar sig dit, säger Rehn.

En vanlig riskfaktor vid skolorna är när föräldrar för sina barn till skolan med bil. Trängseln i morgontrafiken kan vara stor.

– Vi har bett föräldrarna att inte köra in på skolgården med bil eftersom det blir så pass trångt. Däremot har vi en lugnare gata i närheten där man kan stanna, säger Carita Glasgow, rektor vid Topeliusskolan i Helsingfors.

– Vi har turligt nog inte haft några allvarliga olyckor längs skolvägen så länge jag jobbat här. Vi tycker det är viktigt att diskutera med barnen så att de förstår hur man ska röra sig tryggt i trafiken, säger Glasgow.

"Man ska säga; sluta genast." Det rådet ger skoleleven Miska Bälte, lagom inför skolstarten, i lördagens Bbl (10.8) i fråga om mobbning.

Det är inte bara skolorna som välkomnar både stora och små skolelever den här veckan, många mindre barn inleder eller fortsätter sin vardag i daghemmet och många föräldrar återvänder till arbetet efter semestern.

"Ingen leker med mig" är rubriken för en kolumn Elina Hirvonen, författare och dokumentärregissör, skrev för Helsingin Sanomat (7.8). Hirvonen berättar om ett barn i bekantskapskretsen som efter några veckor på en barnklubb förändrades totalt. Från att ha varit ett glatt, modigt och socialt barn förändras barnet, blev osäkert, tog lätt till gråten. Det fanns en förklaring till förändringen, de äldre barnen på klubben valde ut kelgrisar bland de nya barnen. De som inte fick en roll som levande gosedjur, de lämnades kallt utanför lekarna.

En tvåårings konstaterande, "ingen leker med mig". En första träff med mobbningen.

Oskyldigt kan tyckas. Det är så barn fungerar, det är så de leker och lär sig vill man kanske tänka.

Kolumnen har delats över tjugotusen gånger på Facebook. Uppenbarligen är ämnet något som berör många. Kanske för att en del av de som delar texten blivit mobbade, en del kanske varit de som mobbat.

Det är inte okej att en tvååring skall behöva lära sig hur det känns att bli lämnad utanför. Det är inte okej att äldre barn, små de också, får välja, agera domare, bestämma vem som får vara med och vem som inte duger.

Det visade sig, skriver Hirvonen i kolumnen, att personalen på klubben var medveten om att en del barn kategoriskt lämnades utanför de andra barnens lekar. Orsaken till att personalen inte ingrep var enligt Hirvonen att personalen inte visste vad de skulle göra för att bryta det mönster som uppstått.

I fråga om mobbning och utfrysning betonas vikten av kommunikation. I fråga om en tvååring kan det vara svårt att föra en fruktbar dialog mellan den mobbade och den som mobbar, ansvaret ligger i främsta hand hos personal som arbetar tillsammans med barnen. Kommunikationen blir inte lättare med åldern. Dialogen kan utebli på grund av att den som blir mobbad inte vill skvallra, den kan utebli för att omgivningen inte uppfattar mobbningen, inte kan eller vågar ingripa trots att mobbningen är uppenbar.

Strukturer finns för att motarbeta mobbningen, Kiva Skola-programmet, Skolfreden och programmet Wilma som de flesta skolor använder för att kommunikationen mellan skolan och hemmet skall flyta. Ändå finns det i de flesta klasser barn och unga som lämnas utanför, något som kan sätta livslånga spår.

Hirvonen nämner den amerikanska pedagogen Vivian Paley. Paley fäste redan på 1980-talet en ny regel på väggen på sin arbetsplats. Texten löd, i all dess enkelhet: "You can't say you can't play", ingen får säga att någon annan inte får vara med och leka.

Regeln sägs först ha väckt motstånd hos de barn som skulle följa regeln. Men att barnen, då de insåg det enkla och det briljanta, blev lättade.

Barnen upplevde det som en lättnad, att något äntligen konstaterade hur enkelt det egentligen är.

I Åshöjdens grundskola är det livligt, trots att barnen inte anlänt ännu. I skolan går lärare och byggare om varandra, de jobbar, planerar och packar upp flyttlådor. Trots att mycket återstår att göra är man enligt rektor Ellinor Hellman klar för skolstarten.

– Jag har personal, scheman och tillräckligt många bord och stolar för att ta emot eleverna, säger Hellman.

Åshöjdens skola flyttar tillbaka till Sturegatan efter ett och halvt år i tillfälliga utrymmen på Topeliusgatan 16 i Tölö under renoveringen. Det fanns ett visst missnöje bland föräldrarna då skolvägen blev längre för många, men Hellman ser positivt på lösningen.

– Byggnaden fungerade bra för vårt ändamål och jag tror inte att vi kunde ha hittat en bättre lösning. Man skulle bli tokig av projektet om man bara såg problem, så vi försöker se framåt och ha lite perspektiv, säger Hellman.

Fler ska flytta in
Kring hundraåttio elever ska till Åshöjdens skola i dag, men om ett år flyttar Minervas och Lönkans musikklasser med ungefär nittio nya elever till skolan.
– Vi får fundera på rumsfördelningen, men vi har räknat med dem och klasser har reserverats, säger Hellman.

Åshöjdens grundskola hade problem med inomhusluften före renoveringen och man var helt beroende av att öppna fönster för att vädra. Nu har ett nytt ventilationssystem installerats, dessutom har skolan fått hiss, ett arbetsrum för lärare och lite nya färger.

– Vi vet ännu inte hur allting kommer att fungera, men det är människorna och inte byggnaden som gör en skola till vad den är. Jag upplever att vi ska kunna fylla huset med verksamhet och vara till nytta för så många som möjligt, säger Hellman.

Första skoldagen

Joulian Kurki ser fram emot att gå till Åshöjdens skola i dag. Han är en av landets 60 000 förstaklassare som inleder skolarbetet.

– Det känns kul att börja skolan, säger han och visar sin nya skolväska som är en blå ryggsäck. Den ska han ha med sig då han går till skolan. Hans goda vän börjar också i ettan och många andra som han känner.

Joulian kan redan läsa och skriva.

– Jag läser små böcker och jag brukar skriva och sedan läser jag vad jag skrivit och ser om det blivit rätt. I skolan vill jag få räkneuppgifter och lära mig läsa svenska bättre, säger han.

Joulian har ganska lång skolväg eftersom han bor i Åggelby. Därför följer pappa honom till skolan och sedan kommer antingen mamma eller pappa och hämtar honom. Joulian har liksom sina äldre systrar gått i språkbad på svenska och när vi träffas hemma vid familjens köksbord pratar han både finska och svenska med mig. Båda går lika bra.

I Joulians finskspråkiga familj lär sig alla fyra syskonen svenska i språkbad och börjar sedan i svensk skola. Joulians föräldrar vill att barnen lär sig tala svenska flytande.

– Skulle de ha svenska på skolschemat några timmar i veckan lär de sig inte, säger Joulians pappa Taisto Kurki.
Han är mycket nöjd med lärarna i Åshöjden och ser fram emot att Joulian får börja i en nyrenoverad skola försedd med den senaste tekniken.

Faller svenskan bort måste skolorna erbjuda något annat istället för att nå upp till det antal lektioner per vecka som krävs. Pitkälä anser att det bästa alternativet då vore andra språk. Det blir ändå svårt att ersätta svenskan med valbara ämnen.
– Redan för att det uppstår så små grupper.
Pitkälä säger ändå att det oavsett svenskans öde behövs en diskussion om språkundervisningen i skolorna, specifikt om variationen i det som lärs ut.
Pirkko Nuolijärvi som är direktör för Forskningscentralen för de inhemska språken säger att risken med att den obligatoriska svenskan slopas är att allt färre lär sig språket.
– Ofta har man antytt att det att man lär sig svenska gör att man förlorar något. Att känna till flera språk gör det ändå enklare att lära sig ett till språk

Klasserna två till åtta står uppradade i sina egna led framför den gamla byskolan i Svartså. Nu väntar alla på skolans nya ettor.
Skolans rektor Kristiina Kari hälsar alla välkomna till det nya skolåret, och speciellt riktar hon sig till de allra yngsta.
– Nu får ni i tur och ordning gå fram i en spaljé av solrosor. Jag ropar upp era namn och så får ni ställa er här bredvid er lärare. Er skolväg börjar här.
Det är litet nervöst att vara i centrum för allas blickar, och inte så lätt att veta från vilket håll man ska gå in i solroshäcken, men snart står de alla i rad bredvid sin lärare, tolv förväntansfulla ettor som snart får varsin solros i näven.
Det är årets femmor som bildar spaljén och delar ut solrosorna.
– Jag minns hur det var att börja i ettan, säger Peppi Järvinen. Skolan hade just flyttat hit, till Svartså.
– Det var spännande och pirrigt, men mycket roligt.
Mindre läxor
Trots att Peppi nu har betydligt mycket mer erfarenhet av skolan än för fyra år sedan så känner hon fortfarande att det är en rolig dag när skolan börjar igen efter sommarlovet.
– Det här är en bra skola, vi gör många intressanta saker. Titta där på det lilla stockhuset, det har de äldsta av skolans elever gjort.
– Om man jämför med andra skolor har vi säkert mindre hemläxor. Ibland har också vi läxor, men för det mesta gör vi våra uppgifter klara under skoldagen.
En Steinerskola skiljer sig från en vanlig grundskola också när man ser på föräldrarnas engagemang.
Kaj Wasastjerna är ordförande för skolans understödförening.
– Det blir en del talkotimmar men alla gör bara det som de upplever att de hinner med. Vi vill uppliva den gamla byandan, att alla hjälper till enligt egen förmåga när det behövs.
– På torsdagen var vi till exempel 30 till 40 personer på plats, lärarna inräknade, och ställde i gång allt inför dagens skolstart.
Permanent tillstånd
Det här är Fredikaskolans första skolår med ett permanent undervisningstillstånd. De senaste tre åren har skolan jobbat med ett tidsbundet tillstånd och innan det tog man ett skolår i taget utan så stora garantier för framtiden.
– Det är klart att vårt permanenta undervisningstillstånd ger en stadga åt verksamheten, säger Wasastjerna. Visserligen får vi inte ett lika stort stöd per elev som de kommunala skolorna har men vi arbetar hårt på att kunna leva upp till vår devis, att vara en närskola som inte dras in.
Understödföreningens vice ordförande Elina Eichhorn har två barn i Fredrikaskolan.
– Mitt äldsta barn fyllde sju år medan vi bodde i Tyskland. Där börjar barnen sin skolgång redan som femåringar och jag ville inte att hon skulle vara tvungen att börja i en klass med så mycket yngre barn. Steinerskolan tar in sjuåringar till sin första klass, också i Tyskland, så hon började där och det var naturligt att hon fortsatte i Fredrikaskolan när vi flyttade hit.
– Sedan dess har jag suttit med i skolans styrelse. Fredrikaskolan har nu kring 80 elever och det kommer fler hela tiden. En lämplig klasstorlek tycker jag ligger kring ungefär 15 elever.
Svenska från första klass
Antalet elever ökar stadigt i Fredrikaskolan men intresset för en svensk Steinerskola har varierat under åren.
När skolan startade 2005 hade man planer på både svenska och finska klasser men det har inte funnits tillräckligt många svenska elever för att kunna starta upp ens en provverksamhet.
– I stället får barnen undervisning i både svenska och engelska redan från första klassen, säger Wasastjerna. Inom Steinerpedagogiken anser man att det är viktigt att barnen lär sig flera främmande språk redan i ett tidigt skede.
 

Det var fin tajmning av kollegan Helsingin Sanomat (13.8) att i kölvattnet av nyheten att medborgarinitiativet för frivillig skolsvenska fått de 50 000 underskrifter som krävs för riksdagsbehandling, låta en av våra mest lyskraftiga och inflytelserika politiker tala ut mot det rådande, obehagliga språkstridsklimat där dylika lagförslag föds och vinner understöd.
Europaminister Alexander Stubb (Saml) har också tidigare profilerat sig som förespråkare för tolerans, öppenhet och dialog, och det är mycket välkommet att han nu explicit tar klar ställning för en levande svenska i Finland. Alla signaler att arbetet för att förklena svenska språkets ställning inte har stöd bland landets högsta beslutsfattare är viktiga.

För dem av oss för vilka det är självklart att diversitet och pluralism är berikande, framstår den aggressiva strävan att göra skolsvenskan frivillig inte som ett steg mot större valfrihet, utan som ett led i kampanjen för ett enspråkigt och monokulturellt Finland. Motiven hos de drygt 50 000 medborgarna som skrivit under initiativet varierar säkert, men bottenklangen i motionen känns igen. Argumenten att svenskundervisningen är en gökunge i den finska skolan och en osaklig börda för eleverna lutar på den falska premissen att barn skulle ha begränsade resurser att inta lärdom.

Stubb, som själv lär tala fem språk flytande, förstår också att ju fler verktyg för dialog människor har, desto bättre blir kommunikationen folk emellan. De som ser språk som i första hand identitetsskapande faktorer missar poängen. Sådana destruktiva sentiment finns på bägge sidor i striden om svenskan i Finland. För finlandssvenskarna är det dags att omvärdera effekten av rigida enspråkiga lösningar, såsom segregeringen av skolbarn med olika modersmål på rasterna.

Det borde te sig uppenbart att hormondrivna och ofokuserade 13-åringar, främst pojkar i sjuan, inte har lätt att börja ta in ett helt nytt språk, och det rådande klimatet som baktalar det svenska gör det inte mer motiverande. De kognitiva förutsättningarna för språkinlärning är bästa vid tidig ålder och försämras hastigt ju äldre man blir. Högstadiet är den allra sämsta tidpunkten att inleda nya språkstudier också på grund av att tuffa attityder och grupptryck spelar oerhört starkt in.

En radikal men garanterat fungerande metod för att öka språkkunskaperna och lämna striderna till historien vore att utveckla språkbad redan från tidig dagisålder. Småbarn har potential att behandla flera språk parallellt, och är i utgångspunkten befriade från tidigare generationers schismer och identitetsängslan, vare sig de talar finska eller svenska hemma. 

– Varför först locka med ordnade skolskjutsar och sedan plocka bort alla förmåner, säger en upprörd Kabbölepappa, Peter Kristjankroon.
– Jag upplever att skolbarnen nu är spelknappar i ett elakt spel. Min dotter som går på åttonde klassen i Borgå förväntas ta sig på egen hand, med cykel eller spark, de 13 eller 18 kilometer hon har till närmaste busshållplats, enkel resa.
I samband med fusionsförhandlingarna när den nya staden Lovisa bildades var politikerna överens om att skolelever som bor i de så kallade randområdena får betald skolskjuts också när de väljer att gå i en sekundärskola, och inte går i den skola som kommunen anvisar.
Randområdena utgörs av de västra delarna av gamla Pernå och de norra delarna av gamla Strömfors. Därifrån söker sig skolbarnen av tradition, och på grund av kortare skolväg, ofta till högstadierna i Borgå och Elimäki.
Systemet skulle, enligt samgångsavtalet, gälla fram till utgången av 2012.
Straffas
Frågan om skolbarnens skjutsar till skolor utanför Lovisas gränser har behandlats i bildningsnämnden i Lovisa två gånger. Första gången beslutade en majoritet att fusionsavtalet skulle gälla vårterminen 2013 till slut.
Andra gången, i början av 2013, ville bildningsdirektör Thomas Grönholm igen få ett slut på skjutsutgifterna. En majoritet av nämnden röstade mot hans förslag, men när ärendet gick till stadsstyrelsen kom stadsdirektör Olavi Kaleva med ett kompromissförslag som fick majoritetens understöd, också i fullmäktige.
Kompromissen går ut på att Lovisa betalar skolelevernas bussbiljetter, men inte de eventuella taxikostnader som uppstår.
För familjen Kristjankroon betyder det att dottern får bussbiljetter till Borgå, från Isnäs, 13 kilometer från hemmet, de skoldagar hon börjar klockan 8, och från Grönkulla, 18 kilometer från hemmet, de dagar hon börjar klockan 9 eller senare.
– Om min dotter hade valt att gå i Lovisa högstadieskola i stället skulle det ha ordnats skolskjuts nästan från hemtrappan, säger Kristjankroon. Men nu vill hon gå i en skola som ligger betydligt närmare än Lovisa och då ska hon straffas för det.
Hjärtligt välkomna
Bildningsdirektör Grönholm uppger att det är drygt 30 högstadieelever som går i skola i Borgå eller i Elimäki, i stället för i Lovisa.
– Jag har räknat ut att vi lätt får plats för dem i våra högstadier i Lovisa, i den finska eller den svenska skolan. De är hjärtligt välkomna.
Totalkostnaderna för skolskjutsarna i Lovisa var 1,2 miljoner euro 2012.
Genom att slopa ersättningarna för taxiresor för de elever som går i skola i Borgå eller i Elimäki sparar Lovisa mellan 10 000 och 15 000 euro per år.
Man vet inte vad det skulle betyda i tilläggskostnader om alla drygt 30 elever meddelade att de tar emot en elevplats i Lovisa.
Totalekonomisk synvinkel
För Peter Kristjankroons dotter är Lovisa inte ett alternativ.
– Hon har alla sina hobbyn och alla sina kompisar i Borgå. Vi kan inte slita loss henne från dem.
I Lovisa har man också funderat på om de nya reglerna borde gälla också dem som redan har gått ett eller två år i en annan skola eller om de bara borde gälla när ungdomarna söker sig till sjuan i en annan stad.
– Vi beslöt oss ändå för att behandla frågan ur en totalekonomisk synvinkel, säger Thomas Grönholm.
– Beslutet fattades i god tid i våras och alla föräldrar fick ett skriftligt meddelande hem. Vi fick inte mycket feedback på det meddelandet. Men det är klart att man ofta reagerar först när man märker vad nya beslut innebär i praktiken.
– Fullmäktige har bestämt att frågan om skolskjutsarna behandlas på nytt i vår, säger Grönholm. Då ska man bland annat ta ställning till kompromissförslaget, det vill säga om man i fortsättningen betalar bussresorna eller inte. Vilket beslutet än blir ska vi se till att vi får ut det till föräldrarna i god tid.
Kristjankroon känner sig lurad.
– Beskedet om att barnen skulle få gå i högstadium i Borgå med ordnade skjutsar var en morot för att vi skulle accepterade en fusion med Lovisa. Jag frågar mig nu vilken nytta vi här i västra Pernå alls har haft av kommunfusionen. 

– Några av pojkarna var nedklottrade med tusch eller vattenfärg i hela ansiktet. En pojke hade rått ägg och äggskal i håret, säger Pia Rauvanto som i måndags reagerade på nerkladdade skolpojkar i centrum.

Från vilken skola pojkarna kom är okänt.

– De såg inte alls lyckliga ut.

Rauvantos arbetskamrat såg en pojke gråta lite längre bort.

Rauvanto är chockad över vad hon såg. Hon kallar det "fruktansvärd förnedring mot pojkarnas personliga integritet". Hon vittnar om hur barnen var taggade med skällsord och bilder av "kyrkbåtar."

– Att det fortfarande i denna dag kan tillåtas att förnedra andra på det här sättet är otroligt, säger Rauvanto.

Åsikterna går isär när det kommer till äldre elever som retas med de yngre under de första skoldagarna. Det kallas ofta nollning eller inspark i Sverige, gulnäbbsintagning i Finland.

Mobbning säger vissa, spex säger andra. Den inofficiella invigningen som ofta sker i en retsam stil är en tradition, men ska den finnas kvar? På den punkten är de utsatta inte alltid lika allvarligt inställda som betraktarna.

Bara på skoj

De färska sjuorna som trängs precis vid Strömborgska skolans ingång är mitt i sin andra dag som högstadieelever. En pojke har fortfarande spår av svart penna vid tinningen. De sjuor som uttalar sig om traditionen bland eleverna verkar ta den med en klackspark. Åtminstone skenbart.

– Det är kul, det är helt okej, säger Jesper Blomqvist, en av sjundeklassarna som hänger på Strömborgska skolans gård under rasten.

– Att bli lite retad de första dagarna är en tradition. Det är roligt och bara på skoj, säger Casper Bergman, en annan sjua.

Lotta Gustafsson var också med om tuschnollningen och tyckte den var okej.

– Det är frivilligt att vara med, ingen blir tvingad.

Ägg lär också ha kastats, men ingen av eleverna erkänner att de varit med om det. Det är ju inte så roligt att få ett ägg i huvudet, säger någon.

– Det är ganska hemskt, tillägger en annan.

Får inte blunda

– Vi får inte blunda för det här, säger Carola Wiksten-Gustafsson som är rektor för Strömborgska skolan.

Hon träffade på två elever som hade blivit målade i ansiktet under den första skoldagen. Det ledde till ett allvarligt samtal. Eleven sade att det bara var på skämt. Skolans föreståndare är av en annan åsikt.

– Det är inget skämt, jag godkänner inte den här sortens aktiviteter, säger Wiksten-Gustafsson.

Hon kan inte kommentera vad som hände efter skolan.

– Det här är mobbning. Man måste ta i det, ta reda på vem som står bakom och prata om saken.

I Strömborgska skolan är policyn att den som mobbat har ett samtal med rektorn varefter hon eller han får ringa hem och berätta om saken för föräldrarna.

"Inte inom ramarna för skoj"

– Jag vet inte vad som hänt efter skoltid, men det är väldigt trist om något sådant hänt, säger Li-Lo Söderholm som är rektor vid Lyceiparkens skola.

Hon har inte hört att någon mobbning av nya elever skulle ha ägt rum i Lyceiparkens skola.

På måndagen var eleverna i skolan från nio till ett. De träffade bland annat sina klassföreståndare. Söderholm invigde läsåret i festsalen med ett tal som handlade bland annat om tolerans.

Hon poängterar att Lypa aktivt motverkar mobbning där de kan. Såväl ett antimobbningsteam som projektet Kiva skola ska bidra till en bättre sammanhållning där ingen blir utfryst.

Om någon blir mobbad utanför skoltid syns det också i skolan, säger hon, och hemmet ska i samarbete med skolan ta tag i saken. Den som mobbar måste konfronteras.

Om någon sjundeklassare har blivit utsatt för mobbning hoppas Söderholm att den eleven hör av sig till henne. Ingen ska tvingas till något mot sin vilja, säger hon, det är översitteri från de äldres sida.

– Det här får inte plats inom ramarna för skoj.
 

– Nog skulle det suga om man inte hade telefon, säger Sami Fredriksson och får medhåll av sina kompisar Alexander Majuri, Benedict Majuri och Vincent Bertula.

De har alla smarttelefoner och använder dem flitigt.

– Vi spelar spel, chattar med vänner och ser på Youtube-videor, säger Bertula.

– Utan telefon skulle man vara tvungen att använda datorn för att prata med kompisar.

I tioåringarnas klass har många smarttelefoner, men inte alla. De som inte har smarttelefoner har oftast en Nokiatelefon med knappar.

Barn av sin tid
Mirjam Kalland på Mannerheims barnskyddsförbund anser att barn i skolåldern behöver ha telefoner.

– Man kan inte sätta barndomen i ett museum och säga att 1950-talets barndom är en förebild för oss. Inte säger man ju heller åt vuxna i dag att leva sina liv och jobba utan mobiltelefoner. Förr behövde barn inte telefon, men i dag gör de det. Den ger trygghet, säger Kalland.

Behovet av en egen telefon uppstår när barn når skolåldern. Då börjar barn skapa egna nätverk, i stället för att föräldrarna sköter det.

– Det går ju bra att hålla kontakt med en mindre dyr telefon också. Men smarttelefoner kan vara bättre på det sättet att barnen använder dem väldigt lite till att ringa med och i stället chattar. Då är de mindre utsatta för strålning.

Strålsäkerhetscentralen rekommenderar att barn pratar så lite som möjligt i telefon och i stället skickar textmeddelanden eller chattar. De som är barn i dag hinner använda mobiltelefoner mycket längre än de som började använda dem för tio år sedan som vuxna. Det går ännu inte att fullständigt bedöma riskerna med långvarig användning av mobiltelefon.

Mobbning
Niklas Tompkin, 7 år, har just tappat bort telefonen han fick för ett halvår sedan. Det var ingen ny modell, men en Nokia med pekskärm. Alla Niklas vänner har inte smarttelefon, men hans pappa Robert Tompkin har ändå funderat på risken att de som inte har den nyaste mobilmodellen kan bli mobbade.

– Men jag skulle inte köpa en fräsigare modell till honom om han blev mobbad. Snarare skulle jag ta med honom på boxningslektioner, säger han.

Mirjam Kalland tycker att det är befogat att undra vad som händer om ett barn inte har möjlighet att få en mer avancerad telefon, om den krävs för att man ska känna sig delaktig i gruppen.

– Det kan helt klart vara en svår situation att bli utanför.

– Har föräldrarna inte råd med en telefon ska man prata med barnet och förklara situationen. Man kan säga att man måste spara pengar för att få en telefon. Det är inte farligt för barn att behöva vänta, men man måste ge dem framtidshopp och visa att det går att spara långsiktigt om man verkligen behöver någonting, säger Kalland.

Utanförskap
Elin Martin, 12 år, och Liisa Oksanen, 14 år, har nyss börjat i sjuan i Lönkan. De flesta av deras vänner har Iphone och själva har de fått sina smarttelefoner under det senaste året. Båda tycker att det viktigaste med en smarttelefon är att man kan använda internet med den.

– Det är så lätt att ha kontakt med vänner när alla kompisar också har smarttelefon, säger Martin.

– Man skulle väl inte direkt bli mobbad men man skulle känna sig utanför om man inte hade en smarttelefon, säger Liisa Oksanen.

Mirjam Kalland hoppas att skolorna inser att mobbning inte längre försiggår enbart på skolgården och i klassrummet utan också i mobilvärlden, via chattande och sociala medier.

– Det är viktigt att tala med barnen om ett ansvarsfullt sätt att använda medier. Annars är det som att släppa ut dem i trafiken utan att lära dem något om grönt och rött ljus, säger Kalland.