Utbildningsstyrelsen har nyligen presenterat en undersökning som visar att elevernas intresse för matematik minskar ju längre de går i skola. När intresset minskar kan också inlärningsresultaten försämras. Ändå visade undersökningen att matematikkunskaperna fortfarande är goda.

Undervisningsminister Krista Kiuru (SDP) vill vända utvecklingen genom att tillsätta en arbetsgrupp som ska utveckla matteundervisningen. Till den vill hon kalla toppförmågor från spelbranschen. Genom att öka elementen av spel i undervisningen vill hon göra matematiken intressantare och roligare.

I undersökningen studerades 3 500 elevers utveckling från årskurs 3 till årskurs 9. Den utfördes åren 2015–2013.

Nio månaders skolgång. Så mycket efter sina finskspråkiga kamrater är de svenskspråkiga niorna i den senaste Pisamätningen då det gäller läsförståelse.

Då det kommer till de svenskspråkiga pojkarna är klyftan ännu större. De släpar efter med över ett år efter.

– Om föräldrarna har högre utbildning klarar sig barnen vanligen bra i skolan, men för de svenskspråkiga barnen stämmer inte det här.

Så säger forskaren Satya Brink. Hon har arbetat med Pisaundersökningarna bland annat i sitt hemland Kanada. Nu har hon analyserat resultaten för Svenska kulturfonden speciellt med tanke på de svenska skolorna.

Kulturfondens direktör Leif Jakobsson menar att det finns ett attitydproblem i Svenskfinland.

– Har vi råd att som minoritet skapa en väldigt ojämlik situation där pojkarna närmar sig de resurssvagaste utvecklingsländerna?

Han menar att speciellt papporna borde ta sitt ansvar och vara goda förebilder för sina söner. De borde visa att det lönar sig att lära sig.

– Diskussionen om kunskapssamhället i Svenskfinland är satt på undantag. Vi fokuserar på annat och föreställer oss att nätverken i Svenskfinland är tillräckligt trygga.

Enligt Jakobsson borde det inte handla om ekonomi.

– Vi är en av världens resursstarkaste minoriteter, så det ska inte hänga på det.

Fokusera på individen

Pengar är ändå en av de åtgärder som Satya Brink föreslår, som en tillfällig stimulans för att komma i kapp. Hon rekommenderar en ökning av skolbudgeten med en procent i stort, och dubbelt upp för de svenskspråkiga eleverna.

Hon talar för riktade åtgärder för att lyfta upp de svaga eleverna. Skillnaden i Svenskfinland är stora. I rurala områden är läsfärdigheten till exempel klart sämre än i urbana områden.

– Man måste göra något extra för dem som inte klarar sig lika bra. Det handlar inte bara om läroplanen utan du ska starta där individerna faktiskt befinner sig.

Undersökningar visar att det är viktigt att barnen känner läsglädje. Då gäller det inte att börja med Runeberg och bonden Paavo utan med något som intresserar killarna, kanske rap-musik eller dataspel. För pojkar är rollmodeller enligt Brink dessutom viktiga.

Skilda pojk- och flickskolor talar hon ändå inte om.

– Jämlikhet är inte att man behandlar alla på samma sätt. Det vi vill ha är jämlika och jämställda resultat utifrån barnets potential och då kan vi behöva olika metoder.

Superlärare

Rapporten Brink medverkar i lyfter fram lärarbristen i Svenskfinland som ett problem, och i synnerhet andelen obehöriga lärare. Enligt henne verkar det vara svårt att attrahera behöriga lärare till områden där de kanske skulle behövas mest.

– Man kunde införa ett program som skulle göra det attraktivt för lärare att jobba där. Ta en superlärare till en ort för ett år och betala bonus för det.

Skolorna i Svenskfinland är överlag mindre än de finskspråkiga och det kan spela in, menar Brink.

– Överlag vet vi att små- och medelstora skolor inte gör lika bra ifrån sig som de stora.

Men det är inte helt entydigt. I en liten skola kan det finnas färre elever per lärare, vilket vanligen är bra. Och slås små skolor däremot ihop till en större blir skolresorna längre, vilket kan påverka eleverna negativt.

Mer kan göras

Bob Karlsson är direktör för enhet för svenskspråkig utbildning vid Utbildningsstyrelsen. Han befarar att det i dagens ekonomiska läge knappast finns mer resurser att få för skolorna.

– Även om det kunde behövas för att få loss tid för lärarna och rektorerna att jobba med frågorna. Pisaresultaten är ändå inte allt i lärarnas vardag.

Enligt Karlsson har de svenskspråkiga skolorna i tio år arbetat med läsglädje men medger att det kunde göras mer.

– Vi borde börja diskutera pedagogiken mer.

En analys är gjord om de senaste Pisaresultaten, speciellt med sikte på de finlandssvenska elevernas resultat, som är betydligt sämre än de finskspråkiga elevernas.De svenska skolorna har svårare att kunna anställa formellt behöriga lärare, och det kan vara en förklaring till de stora skillnaderna. Å andra sidan finns de sämsta elevresultaten i de österbottniska skolorna.
Pojkarna klarar sig betydligt sämre än flickorna och i våra trakter är det speciellt i Sibbo som skillnaderna är som mest markanta.
Högstadierektor Annu Helling har inte ännu bekantat sig med de senaste analyserna.
– Om det stämmer att skillnaderna är speciellt stora mellan Sibbopojkar och Sibboflickor hoppas jag på tilläggsresurser att dela på klasserna till exempel i modersmål.
Mikaela Nylander hoppas att alla kommuner nu analyserar sina egna resultat lokalt för att hitta sina egna lösningar.
– Nu måste man tänka om, ändra på sättet att lära och glömma alla bortförklaringar som brist på lärare och dåliga läromedel. 
 

Rektorn dömdes förra veckan till drygt ett års villkorligt fängelse för misshandel av elever och brott mot tjänsteplikt.

Åklagaren är missnöjd med att Österbottens tingsrätt förkastade hans krav på att rektorn avsätts. Om domen överklagas ska det göras inom 30 dagar.

Rektorn hade bland annat kopplat strypgrepp på elever och tagit dem i öronen under åren 2007–2010. 

Svenskfinland släpar efter – åtminstone när det gäller de svenskspråkiga pojkarnas läsfärdigheter. Det här kommer den färska finlandssvenska analysen av Pisa-resultaten fram till.

– Lärare och rektorer jobbar idag hårt med att utveckla undervisningen och komma åt skillnader i elevernas inlärning. En bra, jämlik och likvärdig utbildning är varje lärares mål, säger förbundet i ett pressmeddelande.

FSL efterlyser långsiktighet. Samtidigt som Finland satsar på skolutveckling och kompetenshöjning, tvingas rektorer och lärare enligt förbundet att ständigt föra en kamp om pengar.

– För litet pengar till skolan raserar alltid undervisningen. Lärarna kan inte jämna ut olikheter mellan eleverna med ena handen, medan den andra handen tvingas skapa olikheter. 

Inbäddad i Östanåparkens lummiga miljö ligger skolan. Den vackra bilden söndras då vi träffar föräldrar till en del av de små ettor som steg in i skolan för ett år sedan. Skolgången blev för många en mardröm, som slutade i en polisanmälan.

Det kom att bli Heidi Kokkonen som gav upp. Hennes son har utsatts för konstant mobbning av en klasskamrat under hela ettan.

– Jag gav upp i slutet av förra vårterminen. Då beslöt jag polisanmäla rektorn men det var på inget sätt lätt att gå emot skolan på det här sättet. Men jag ansåg mig vara tvungen att göra det eftersom skolan, och rektorn, vägrade åtgärda problemen.

Redan vid skolstarten berättade pojken om en jämnårig klasskamrat som bråkar. Men Heidi tänkte att det säkert lugnar sig.

Men det blev värre.

– Så började han komma hem med blåmärken och bulor i huvudet. Pojken berättade att han fått en påse med is att sätta på skadorna.

Några meddelanden om incidenterna kom inte hem, så Heidi Kokkonen visste inte vad hon skulle tro.

– Jag frågade vad som var på gång i skolan och vad det här med ispåsarna egentligen var. Jag fick svaret att allt är utrett och att det inte är något allvarligt.

Den mobbande pojken verkar ha blivit uppmuntrad av att Heidis pojke inte gärna gör motstånd.

– Det var storebror och en klasskamrat som brukade gå emellan.

Mardrömmar om strypning

Före jul kontaktade Heidi igen skolan efter en attack där kläderna gått sönder och det uppstått nya blåmärken.

– Då fick jag svaret att barnen bara är så trötta.

En dag hade sonen bäddat in värmeelement där hemma för han skulle mördas och lärarna skulle hitta honom hängande vid ett element.

– Mobbaren hade i detalj beskrivit hur han ska göra. Han hade ett speciellt rep där hemma och med det skulle han binda fast min son vid ett element och sen strypa honom.

Omöjliga diskussioner

Kimmo Huimas son är ett specialbarn med svår ADHD.

– Våra problem handlar om kommunikationen kring sonens skolgång.  Han klarar inte av för stor belastning och koncentration så vi ville
göra skolstarten så mjuk som möjligt. Tanken var att förkorta skoldagen med en timme ifall vid behov.

Det visade sig snabbt att han inte orkade och skoldagen kortades med en timme.

– Men i september föreslog skolan att han skulle göra normal dag igen. Elevvårdsgruppen hade diskuterat saken och bestämt så. Ingen hade pratat med oss.

Skolpsykologen, rektorn och klassläraren intygade att föräldrarna missförstått rätten till kortare skoldag och de hänvisade till lagstiftningen.

– Vi var väldigt skeptiska, men beslutet var fattat och skolan gjorde det klart att vår åsikt inte skulle påverka det.

Borgåpolisen har inte hittat något "som stöder påståenden om att lärarna skulle låta bli att ingripa i de fall som de upptäckt eller blivit varskodda om". Polisen hänvisar till att fallen behandlats i en grupp bestående av lärarna, socialen och barnskyddet.

– Det har inte uppdagats omständigheter som ger orsak att misstänka att lärarna eller rektorn på något sätt brutit mot sin tjänsteplikt, säger kriminalkommissarie Leif Malmberg.
Han konstaterar att barnskyddsanmälningar gjorts angående de mindre barn som figurerat i utredningen och att det inte finns någon anledning att inleda en förundersökning.

Rektor Anna-Leena Saari vill med hänvisning till sekretessbestämmelser inte ge någon intervju.

– Tyvärr kan jag inte utan att bryta mot sekretesslagstiftningen kommentera ärenden som berör elever eller gå in på olika rykten.

Hon bjuder i stället in tidningen till en tillställning som ska hållas på skolan där man ska redovisa för hur man jobbar.

– Om föräldrarna har kritik mot mitt jobb så hoppas jag ju att de framför sin kritik direkt till mig, säger rektorn i sitt brev till redaktionen. Hon säger även att skolans förfaranden i flera omgångar utretts i samarbete med flera myndigheter, och att man kommit fram till att läget på skolan är bra.

– Barnen och de vuxna är glada och stolta över sin skola.

Läs mer om Jokipuiston koulu i torsdagens Borgåbladet.

Man hör det ibland, som barnlös, att man inget vet om livet innan man fått barn. Påståendet är inte helt korrekt, man vet en hel del om livet, men man kanske inte är fullt så insatt i hur det är att vara förälder. Eller mer korrekt, hur det känns att vara mor eller far till ett barn.

Det känns som att leva med hjärtat utanför kroppen.

En känsla som är överraskande stark, det är behovet av att försvara. Försvara barnet från allt det onda. Det sista som finns kvar i dess mest djuriska form, viljan att försvara avkomman mot alla hot.

Att försvara barnet mot allt det onda är omöjligt, men inom organiserade ramar försöker de flesta föräldrar ordna det på så sätt att barnets uppväxt skall vara så trygg och harmonisk som möjlig. Det gäller den egna vardagen, men också det som i det längre loppet är något man som förälder har allt mindre kontroll över, allt mindre insyn i - åren på dagis och tiden i skolan.

I dagens tidning rapporterar vi om Jokipuiston koulu, en skola intill den gamla sjukhusparken i Nickby. Vardagen i skolan rullas upp framför oss, psykisk och fysisk misshandel. Hot. Mordhot. Allvarliga överfall.

Det våldsamma blir inte mindre våldsamt då man läser att den våldsamma är ett sjuårigt barn. Ett barn som våldför sig på och mobbar de andra i klassen och skolan.

De bekymrade föräldrarna till de barn som är mål för våldet, för hoten, är oroade för sina barn och deras trygghet. Samtidigt är de oroade för det barn som bråkar.

Föräldrarna har, med olika infallsvinklar och tillvägagångssätt, försökt trygga sina barns skolgång. Föräldrarna har varit i kontakt med skolan, kommunen, regionförvaltningsverket, undervisningsministeriet, utbildningsstyrelsen och polisen för att komma någon vart med det som de upplever som en oupplöst knut i skolan.

Varje barns rätt är att gå i skolan för att lära sig, lära sig att läsa, räkna, sy och slöjda. Det barnet inte ska behöva lära sig, det är vad det innebär att ständigt vara rädd, oroa sig för sin egen eller någon annans säkerhet.

På Sibbo kommuns skolkansli vill man inte peka ut en enskild skola som problematisk, ingen myndighet anser att något fel gjorts i Jokipuiston koulu. Undervisningsdirektören i Sibbo, Annelie Nylund, har bett om utredningar från skolan och har fått ta del av skolans stora paket "Kiva tiimi". Där redogörs för hur man ska handskas med problem och vilka principer som gäller, hur man ska främja skoltrivseln och jobba inom elevvården.

Men då ett sjuårigt barn misshandlar en klasskamrat, hotar med mord och dessutom försöker genomföra ett allvarligt försök, så kan konfliktlösningen inte stanna vid att läraren ber eleverna skaka hand efteråt. Och att erbjuda det gråtande barnet is.

De föräldrar Bbl talat med uppger att samtal kring konflikter inte leder någon vart. Föräldrar som försvarar sitt barn må gå till delar på känsla, men lärare, rektorer och myndigheter måste kunna hantera även det så att barnet och föräldern kan uppleva att de blivit hörda.

Att skolan svarar genom att anmäla föräldrar som hotfulla visar att åtminstone en del av samtalen mellan skolan och hemmet spårat ur.

BORGÅ. "Jag heter Jonna och tycker om att köra traktor." "Jag heter Anton och gillar heavy metal." "Jag heter Conny och kör crosscykel." Bland annat så lät det då första årets studerande vid Inveon bekantade sig med varandra i ungdomslokalen Zentra i WSOY-huset.

Ungdomarna stod i en cirkel och fick turvis stiga fram, presentera sig och berätta vad de tycker om att göra. Alla som gillade samma sak tog också ett steg framåt. Ganska snabbt visade det sig varför gänget valt billinjen - här handlade det mycket om motorcyklar, grävmaskiner och Mercedesar.

– Tanken är att alla får kontakt med varandra under dagen och det fungerar faktiskt. Det märks bra då dagen är slut att ungdomarna har lättare att prata och umgås, säger ungdomsledare Sara Talllsten.

Tutorer som stöd
Tutorerna Ellika Silén och Carolina Karlsson håller i trådarna för de olika övningarna. De går andra året i Inveon och vill hjälpa till att jämna vägen för de som inleder studierna nu. Vant instruerar de sina medstuderande, delar in dem i grupper, ger anvisningar om hur följande gruppdynamiska lek ser ut.

– Nu tar alla varandra händerna. Här är en hulahula-ring, nu ska ni få den att gå varvet runt, förklarar de.
Lite mummel om svettiga handflator hörs bland ungdomarna, men sedan tar lekfullheten över och rockringen går från person till person i förvånansvärt hög hastighet. På programmet står också en lek där de unga ska flytta en boll från en utspänd filt till en annan, så många gånger som möjligt förstås.

– Tidigare var här en grupp som klarade 11 gånger, försök slå dem om ni kan, uppmanar Sara Tallsten och man ser tydligt hur tävlingsinstinkten kickar in.

Samarbete
Det handlar också om samarbete, i en övning ska de unga ta sig vidare från en plats till en annan genom att placera ut brädstumpar på golvet och i tur och ordning ta sig vidare. Här gäller det att stödja kompisen och se till att ingen faller - då får man lov att börja om igen från början.

Läraren Tage Gustavsson deltar också i lekarna, han hör ju i högsta grad till gruppen också om han inte är studerande.
Inveon har också tidigare ordnat liknande gruppdynamikdagar för nya studerande, i år är det fjärde året i ordningen som även stadens ungdomsväsende och församlingen är inkopplade. Förmiddagens pass på Zentra får en fortsättning med lunch och aktiviteter på församlingshemmet.

I år arrangeras motsvarande program också på den finska sidan.

I samband med gruppdynamikdagarna fick Inveon-ungdomarna också information om Zentras verksamhet. Ungdomscentret är öppet måndag-lördag, men ungdomsarbetare Tove Karlsson tipsar om att tisdagskvällarna den här hösten är vikta för över 16-åringar.

Elin Blomqvist har en hektisk höst att vänta. I våras blev hon invald i den europeiska studerandeorganisationen ESU:s styrelse och nu har arbetet kommit i gång på allvar i Bryssel.

– En av de största utmaningarna är att inse att det inte bara handlar om Finland utan om studerande i hela Europa. Problemen är helt annorlunda och mycket större i andra länder, säger Blomqvist som har lång erfarenhet av studentpolitik i Finland.

I ESU (European Students’ Union) för hon 14,5 miljoner europeiska studerandes talan. Inom ESU är hon bland annat ansvarig för organisationens kampanj i EU-valet. Valet erbjuder enligt henne en bra möjlighet att aktivera ungdomar och väcka intresse för politik.

– Ungdomar måste börja inse att de beslut som görs nu kanske inte syns i dag men de kommer att göra det om några år. EU är inte "de", EU är vi.

Besviken på regeringen

Blomqvist säger att en stor del av verksamheten i ESU går ut på att lobba i EU-kommissionen. Det är ändå sällan lätt att komma fram till en enhetlig linje inom organisationen eftersom högskolesystemen varierar så mycket runtom i Europa.

– Redan i Finland har vi två olika system och i Spanien finns det sjutton, därför är det svårt att göra någonting konkret.

De stora skillnaderna finns enligt Blomqvist i exempelvis antagningsprocesserna, terminsavgifterna och systemen för studiestöd och lån. Gällande utbildningens innehåll går man ändå mot samma håll i de flesta länderna, tack vare Bolognaprocessen.

– I Finland har vi det ganska bra ställt, ärligt talat. Alla har i princip samma möjlighet att söka sig till en högskoleutbildning. I många länder är det bara elever med höga betyg eller som har det bra ekonomiskt ställt som har möjlighet att börja studera vid en högskola.

I ESU jobbar Blomqvist också med finansiering av högskolesystem. Mest bekymrad är hon över att medlemsländerna kommer att skära ner på högskolefinansieringen på grund av finanskrisen.

– Det är ett otroligt stort problem överallt eftersom terminsavgifterna i samband med det ofta stiger.

Som ett exempel nämner hon Storbritannien, där avgifterna under ett par år har stigit från några tusen till över 10 000 euro vid vissa universitet. Samma utveckling går enligt Blomqvist att skönja även i andra länder. Hon understryker att man måste värna om Finlands högskolesystem, som i princip är ett av världens mest jämlika.

Förra veckan föreslog regeringen att studiestödet ska förkortas tidsmässigt, men höjas. Blomqvist säger att hon är besviken på regeringen, som i våras lovade att inte röra studiestödet.

– Det är farligt att ständigt leka med inkomsterna för en viss grupp. Jag tror inte att de här åtgärderna kommer att hjälpa till att förkorta studietiden. Det finns andra strukturella reformer som borde genomföras och som inte har att göra med stödet.

Blomqvist säger ändå att hon är tacksam över att man nu reserverade pengar till att binda studiestödet vid levnadskostnadsindex.

I Finland har studentrörelsen fått kritik för att ha blivit tråkig. Blomqvist håller delvis med, men påpekar att dialogen mellan beslutsfattare och studerande i dag är mer saklig.

– Det är sant att vi inte är lika argsinta som studentrörelserna på 70-talet. Vissa kanske tycker att det är dåligt men nu kan vi föra en bättre dialog med makthavarna. Personligen tror jag att man får mera sagt på det sättet.

Avtalet om en gemensam examen har ingåtts med Emlyon Business School i Frankrike.

– Då en obligatorisk utlandstermin redan nu ingår i kandidatutbildningen för samtliga studerande är denna aktuella dubbelexamen på magisternivå ett ytterligare led i Hankens strävan efter en internationellt gångbar utbildning, säger rektor Eva Liljeblom i ett pressmeddelande.

Två studerande vid respektive högskola får nu möjlighet att tillbringa två terminer vid samarbetshögskolan och får efter fullbordade studier en magisterexamen från bägge skolor.

Studerande har möjlighet att söka till magisterprogrammet från och med läsåret 2014-2015.

Borgåbladet inleder en liten serie om hur det såg ut i centrum förr och startar med Biskopsgatan. Vem av er kommer ihåg exempelvis Hospitz Elim, som fanns ännu på 1960-talet? Nimbus finns fortfarande men i totalt annan tappning än förr. Museilektorn Hannele Tenhovuori besöker årligen både daghem och skolor för att bjuda på en historisk resa i både ord- och bildform.

Strömborska skolan har en valbar kurs som kallas Borgå, min skolstad. Hon anlitas också i detta sammanhang.

Läs mera om gamla centrum och den aktuella kursen i lördagens tidning.

Utsträckningen av bristfälligheterna och problemen i skolcentret har krävt omedelbara åtgärder. Yttertaket är i dåligt skick, ångspärrsvåningen har otäta ställen, värmeisoleringen är otillräcklig och ventilationen i takbalkskonstruktionerna är för svag, lyder utredningsrapporten som publicerades i slutet av augusti.

Framtiden är oviss, antingen bör hela skolcentrets fastigheter saneras eller så behövs ett nybygge. Planerna för simhallen ligger på is tills skolcentrets öde bestäms.

Extra resurser behövs

Tekniska nämnden beslöt vid sitt möte på onsdagen att ansöka om tilläggsresurser från kommunen.

– Förstahandsåtgärden är att vi har hyrt luftrenare för att förbättra inomhusluften. För tillfället finns det 21 sådana på plats i skolcentret och flera kommer att införskaffas. Ekonomiskt stöd behövs nu från kommunen, det klarnar nästa vecka, säger Hannu Niemi, teknisk direktör i Lappträsk.

Under resten av 2013 behövs uppskattningsvis 25 000 euro för att täcka luftreningskostnaderna.

Nämnden beslöt dessutom att tillsätta en arbetsgrupp till skolcentret för att kartlägga inomhusluftens kvalitet och utreda eventuella symtom och allmäntillståndet hos eleverna och personalen. Tekniska nämnden ansöker om 10 000 euro från kommunen för arbetsgruppens verksamhet fram till årsskiftet.

– Arbetsgruppen följer noggrant med situationen i skolcentret tillsammans med personalen, hälsoskyddet, skolhälsovården och tekniska nämnden och kartlägger informationen för att få en tydlig helhetsbild, säger Hannu Niemi.

Läs mer i lördagens Östra Nyland.

 De finlandssvenska gymnasiernas framtid har utretts flitigt under de senaste åren. 2007 kom det två rapporter, 2008 redovisade den så kallade Andra stadiet-gruppen för sina slutsatser, framtidsstrategin för de finlandssvenska gymnasierna utgavs 2012 och i början av det här året gav Erik Geber sin utvärdering av de finlandssvenska gymnasiernas styrkor och svagheter.
Mer samarbete har alla rapporter förespråkat. Något beslut om mer samarbete, till exempel mellan de östnyländska svenska gymnasierna, har ändå inte tagits.
Elfte timmen
Samtidigt krymper statsandelarna till små gymnasier och de svenskspråkiga årskullarna blir mindre. I Lovisa finns ett beslut om att samgång mellan det finska och det svenska gymnasiet ska utredas.
Så här i elfte timmen har Borgå stad, tillsammans med Sibbo, Lovisa och Kotka fått 40 000 euro av Svenska Kulturfonden för att utreda ökade samarbetsmöjligheter mellan regionens svenska gymnasier. Maria Malin har utsetts till utredningsman.
– Nu gäller det att komma med en rapport som visar på vilka olika konkreta sätt gymnasierna kan samarbeta för att bli kostnadseffektivare och kunna ge en undervisning med högre kvalitet, säger utbildningsdirektör Rikard Lindström.
– Utgångspunkten är att det är personalen och inte eleverna som ska förflytta sig mellan skolorna.
Lindström tror att till exempel elevvården och specialundervisningen kunde vara ett första samarbetsprojekt.
Också virtuellt
– Ämnen som matematik och modersmålet måste ha sina egna lärare på plats i skolan, säger Lindström. Men om en kurs i spanska inte samlar tillräckligt många elever för en undervisningsgrupp kan man ha en gemensam lärare för alla fyra gymnasierna. En del av undervisningen kunde ske virtuellt.
Gymnasierna samarbetar redan nu, bland annat i Flexteam och i G net.
– Våra gymnasier är beroende av varandra, säger Lindström. Ingen kan välja bort ett samarbete.
Beslutsfattarna får ta del av rapporten i början av 2014. Om de tar ställning för ett mer konkret samarbete mellan gymnasierna kan de första gemensamma tjänsterna och systemen tas i bruk hösten 2014.

BORGÅ. – Det är ingen märklig helhet, men den är viktig för Hindhårborna, säger trädgårdsmästare Mikko Kaunisto på Borgå stad. Det finns pengar öronmärkta och vi borde få allting klart för att tjäna byborna redan i år. Det är viktigt att gångvägen byggs så fort som möjligt.

Den nya gångvägen binder samman skolcentret och dagiset i Hindhår. Den löper från Skolvägen, förbi skolan, korsar åkern och fortsätter vidare mot dagiset vid Ringvägen. Gångvägen är cirka 200 meter lång och kortar avsevärt sträckan mellan barnens två knutpunkter i byn. Framför allt blir det tryggare för barnen att röra sig till fots och på cykel, utom räckhåll för biltrafiken.

– Gångvägen beläggs med krossgrus. Den är upplyst och kantas av träd, både för att det ser trevligt ut men främst som vindskydd, säger Kaunisto.

Gångvägen mynnar ut i ett tydligt markerat övergångsställe som korsar Skolvägen.

Tryggare skolväg
Tredjeklassaren Kevin Tuominen har redan nu en rätt så trygg skolväg jämfört med många andra av byns barn. Han kan trampa cykelvägen ända hemifrån fram till skolan, men den nya gångvägen gör skolvägen kortare och två övergångsställen blir ett.

– Vi har turen att bo vid gångvägen, men många av Kevins skolkompisar tvingas cykla längs med farliga Kungsvägen och Borgnäsvägen, säger mamma Heidi Lindblad.

Lindblad tycker det är jättebra att det byggs en upplyst väg som länkar samman dagis och skola. Bland annat förskolebarnen har aktiviteter i dagislokalerna en dag i veckan och rör sig mellan byggnaderna. Nu kan de göra det tryggare, eftersom den enda egentliga trafiken på Ringvägen är den till och från egnahemmen.

En liten tröst för de elever som bor längs med Kungsvägen är att vägen får belysning på avsnittet Hindhår-Kullo. Stolparna är redan på plats men elektriciteten är ännu inte kopplad.

Efterlängtad ramp
Där den nya gångvägen slutar, vid idrottsplatsen intill skolcentret, byggs en skejtramp - en efterlängtad sådan.

– Jess, vi får en skejtramp! jublar klasslärare Ann-Christine Savén.

Savén är glad över att skolbarnen får en säker väg över åkern, men skejtrampen tar priset. Snart blir det tryggare att skejta, nu har de rullbrädesivriga eleverna för vana att efter skoldagen förvandla den asfalterade gården till en skejtbana; de använder bänkar, trafikmärken, allting löstagbart för att hitta någonting som passar tricks med rullbrädan.

– Det är fint att vi får en skejtramp till byn. Nu skejtar barnen bland bilarna på dagisets parkering och det är inte tryggt, tycker Heidi Lindblad.
Kevin Tuominen nickar. Han gillar att skejta.

Bollfångare
Skejtrampen byggs som ett samarbete mellan stadens parkavdelning och idrottsväsende. Det blir en likadan fanerramp som i Hornhattula, och Mikko Kaunisto önskar att det fanns pengar för att bygga en ordentlig ramp i betong, men det blir för dyrt.

I byggplanerna ingår också ett staket längs med idrottsplanens kortsida - den som vetter mot skolcentret - samt ett nät som fångar upp bollar och puckar.
Beslutsfattarna får Hindhårprojektet på sitt bord i september.

Borgås alla tre representanter röstade enligt stadens majoritetsbeslut, för ett enda tvåspråkigt campus i Harabacka. Alla andra delägarkommuner, Lovisa, Sibbo, Lappträsk och Mörskom, ställde sig som en man för två skilda campus på språklig grund med ett svenskt campus i Kungsporten.

Enligt den rätt så invecklade röstfördelningen har Borgå stad 44,92 röster medan de andra kommunerna tillsammans förfogar över 45,92 röster.

Rektor Solveig Mickels är rädd för att stämmans beslut kör in frågan om Inveons framtid i en återvändsgränd. Hon hoppas att man kan fortsätta förhandla om yrkesutbildningens lokalproblem. 

– Amisto har egen tomt och bra utrymmen, de kan i princip göra vad som helst med dem också utan ett campusbeslut. Point College har en plan B. Det är bara för Inveon som det här avgörandet är en verklig ödesfråga.

Läs mer i onsdagens Bbl.
 

Alla folk i världen tror ju förstås att just deras engelska är världens bästa halvbra engelska. Och att andra folks engelska färgas av accenter, rikssvensk, rysk, tysk eller italiensk.

Men det är bara tills vi har hört våra unga och våra studerande tala engelska. De talar ofta en både ord- och ljudmässigt bättre engelska. Färre imiterar tv:ns Chuck Norrisar och många har i stället ofta ett bra genomsnittligt brittiskt uttal.

Och så kan man ju en regnig höstkväll kliva in på en ljumvarm karaoke någon gång och rätt så fort lyssna in finlandssvensken, med sin lätt igenkännliga version av I Did It My Way - Ajj diditt majj vejj – både uttal och låtval brukar avslöja vem som inte är finne.

Att tala främmande språk ledigt är en stor stötesten i Finland.

När Nokia ska säljas står två herrar på scenen framför världspressen. Båda it-lejonen, Ihamuotila och Siilasmaa, låter fortfarande som omisskännliga finländare med sina typiska artikelfel och snäppet för högtravande och intetsägande ordval.

Förre utrikesministern Ahti Karjalainen (1923-1990) ska ha varit en baddare på knölig engelska. Men när man i dag hör hans offentliga tal från sjuttiotalet så var hans engelska inte så avvikande från det som snittfinländare i internationella uppdrag presterar i dag, 40 år senare.

De så kallade tankero-vitsarna berättades ursprungligen inte om Karjalainen, utan om det fem år äldre bergsrådet Armas Puolimatka. Han var en uppkomling och småbrukarson från Forssa, uppvuxen under sin mammas efternamn, till sist en hårdför etta inom finländskt bygg (bolaget heter numera NCC).

Så kring den tankeroengelska vi ofta gör oss lustiga över finns det en hel del klasshån som Puolimatka (1918-1989) fick skörda bland annat för sin engelska. Om det var av fint folk eller av avundsjukt fattigt folk han hånades kan vi inte så här bedöma.

Vi borde lägga av med detta att peka finger åt dåligt främmande språk. Hela världen fungerar ju på bad english och de flesta talar, precis som vi finlandssvenskar, det som sitt tredjespråk.

I Finland har vi ett dåligt språkligt självförtroende. Det är inte bara en fråga om läroplaner. Det handlar också om en mera djupt rotad attityd till oss själva. Om vi tror att någon annan i sällskapet kan ett språk bättre än vi själva så sitter vi tunna om läpparna och säger ingenting.

I diskussionen om skolsvenskan har vi fått ett nationellt emmää-syndrom. På ett underligt vis vänds det rentav till en stolthet – jag har läst svenska i sex år, men jag kan ingenting, trallalla...

Det har talats om att svenskan i vissa, östra delar av landet skulle göras valbar med ryskan i skolan – vilket Borgåbladet har stött.

Men också då seglar samma fråga upp. Kommer man att bli muntligt bra på ryska då? Eller kommer man att tiga då också, inför skolkompisar, klienter eller turister som talar sin ryska flytande?

På sista raden tycker vi att man under skolans språktimmar ibland kunde ta en sväng in hos teatergruppen för släppa loss lite av det språkliga uppträdandet. Och kanske ta en sväng till musikklassen för att lite lyssna in språks och dialekters tonmelodier och språksång.

Det kanske skulle lära oss att prata på utan att skämmas. Det kanske var fullt av språkfel, men I did it my way.

Alla folk i världen tror ju förstås att just deras engelska är världens bästa halvbra engelska. Och att andra folks engelska färgas av accenter, rikssvensk, rysk, tysk eller italiensk.

Men det är bara tills vi har hört våra unga och våra studerande tala engelska. De talar ofta en både ord- och ljudmässigt bättre engelska. Färre imiterar tv:ns Chuck Norrisar och många har i stället ofta ett bra genomsnittligt brittiskt uttal.

Och så kan man ju en regnig höstkväll kliva in på en ljumvarm karaoke någon gång och rätt så fort lyssna in finlandssvensken, med sin lätt igenkännliga version av I Did It My Way - Ajj diditt majj vejj – både uttal och låtval brukar avslöja vem som inte är finne.

Att tala främmande språk ledigt är en stor stötesten i Finland.

När Nokia ska säljas står två herrar på scenen framför världspressen. Båda it-lejonen, Ihamuotila och Siilasmaa, låter fortfarande som omisskännliga finländare med sina typiska artikelfel och snäppet för högtravande och intetsägande ordval.

Förre utrikesministern Ahti Karjalainen (1923-1990) ska ha varit en baddare på knölig engelska. Men när man i dag hör hans offentliga tal från sjuttiotalet så var hans engelska inte så avvikande från det som snittfinländare i internationella uppdrag presterar i dag, 40 år senare.

De så kallade tankero-vitsarna berättades ursprungligen inte om Karjalainen, utan om det fem år äldre bergsrådet Armas Puolimatka. Han var en uppkomling och småbrukarson från Forssa, uppvuxen under sin mammas efternamn, till sist en hårdför etta inom finländskt bygg (bolaget heter numera NCC).

Så kring den tankeroengelska vi ofta gör oss lustiga över finns det en hel del klasshån som Puolimatka (1918-1989) fick skörda bland annat för sin engelska. Om det var av fint folk eller av avundsjukt fattigt folk han hånades kan vi inte så här bedöma.

Vi borde lägga av med detta att peka finger åt dåligt främmande språk. Hela världen fungerar ju på bad english och de flesta talar, precis som vi finlandssvenskar, det som sitt tredjespråk.

I Finland har vi ett dåligt språkligt självförtroende. Det är inte bara en fråga om läroplaner. Det handlar också om en mera djupt rotad attityd till oss själva. Om vi tror att någon annan i sällskapet kan ett språk bättre än vi själva så sitter vi tunna om läpparna och säger ingenting.

I diskussionen om skolsvenskan har vi fått ett nationellt emmää-syndrom. På ett underligt vis vänds det rentav till en stolthet – jag har läst svenska i sex år, men jag kan ingenting, trallalla...

Det har talats om att svenskan i vissa, östra delar av landet skulle göras valbar med ryskan i skolan – vilket Borgåbladet har stött.

Men också då seglar samma fråga upp. Kommer man att bli muntligt bra på ryska då? Eller kommer man att tiga då också, inför skolkompisar, klienter eller turister som talar sin ryska flytande?

På sista raden tycker vi att man under skolans språktimmar ibland kunde ta en sväng in hos teatergruppen för släppa loss lite av det språkliga uppträdandet. Och kanske ta en sväng till musikklassen för att lite lyssna in språks och dialekters tonmelodier och språksång.

Det kanske skulle lära oss att prata på utan att skämmas. Det kanske var fullt av språkfel, men I did it my way.